Apropå det här med bokrean. Många bokbloggare verkar rörande överens om att den spelat ut sin roll, åtminstone i den meningen att vi bläddrar i katalog efter katalog från den dag de dyker upp i brevlådan, ända fram till den 25:e, att vi kryssar för de böcker vi helst vill köpa, och sedan köar vid midnatt för att vara först in, först fram till borden med fynden. FYNDEN!
Jag lyssnade med ett öra på ett par som stod bredvid mig på Anderssons bokhandel igår. Det kan visa lite hur svalt intresse det allmänt verkar vara för rean:
”Jaha, vänta nu, är det typ nu det är den där bokrean liksom? Är det därför det är typ realappar på alla böcker?”
”Näe, shit, det fattaruväl att det inte är? Det är ju typ inge folk här.”
Läs även:
Bokhoras Helena Dahlgren: Bokreatips… eller nåt
Lyrans Noblesser: Bokprat
PocketBlogg: Bokrean
Bokrean. Suck. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad har hänt? På bara ett par år har det gått från mysigt och trångt, svettigt och fyllt av känsla, till att platt. falla. till. marken.
Bokrean är en punkterad boll.
Men jag handlade lite ändå. Jag började på Akademibokhandeln. SKRÄP!
Gick till Åhléns. Mestadels skräp. Jag köpte dock två böcker till mina barn.
Till sist gick jag in på Anderssons bokhandel. De kan man lita på. Inte jättebra utbud där heller (så klart), men det fina med Anderssons är att de alltid frångår katalogen litegrann och försöker bli av med den skräp de inte lyckats sälja på fyra år. Det är då jag hittar de samlingar jag suktat efter under lika lång tid.
Så idag köpte jag Johannes Heldéns En maskin av ljus och Anna Hultenheims ljusetmörkretljusetdag. Det ska bli intressant att läsa dem.
Januari fick stå utan månadsbok. Det föll i glömska i allt som (alltid) händer runt jul och nyår osv. Men i februari ska ni få att läsa ändå. Ja, jag vet, jag är sent ute, men klandra mig inte för det.
Denna gång blir det en omfattande samling, som jag också kommer att recensera inom kort. Den 19 februari fyller Kjell Espmark 80 år, och för att fira detta har Norstedts sammanställt en närmare 500 sidor tjock volym med stora delar av hans produktion, från Mordet på Benjamin som gavs ut 1956, till 2007 års Vintergata, som också finns med i sin helhet här i Det enda nödvändiga.
Övrig info:
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113024677
Antal sidor: 467
Utgiven: 2010-01-18
Förlagets författarpresentation: http://www.norstedts.se/Forfattare/…
Förlagets bokpresentation: http://www.norstedts.se/bocker/…
Om jag ändå är tyst under längre perioder kan ni ju läsa någon som har något att säga. Författaren Marie Lundquists blogg på tidskriften Voltaire kan väl vara en bra plats att börja på?
Jag tar mig inte in i den. Jag känner ett motstånd. Kroppsligt, fysiskt.
Men jag vet inte vad som är fel. Xi Chuan, eller Liu Jun som han egentligen heter, är förmodligen en kinesisk mästare. Men det är något med tilltalet som känns främmande, så fjärran. Trots att det tydligen är en poet med en fot i öst och en fot i väst, han har bl.a. översatt Ezra Pound, och han arbetar också som kritiker, så känns det inte förankrat i min läsning.
Ansikte och historia – det som är nu, och det som har varit. Titeln stämmer bra överens med innehållet. Dikterna rör sig i nuet, samtidigt som de söker sig tillbaka. Samlingen söker sin del i historien, och sin del i närvaron. Sin del i det komplexa, och sin del i det triviala. Dikterna söker sitt ansikte. Sin historia.
Den andra torsdagen i maj
föll en åsna i sin hemby -
en händelse som inte angick mig
ägde rum en historisk dag som hade med mig att göra
-Ur Den triviala månaden maj och dess mening
Läs resten av inlägget
Natten till igår slog sjukdomen till, och jag blev säng-, eller snarare soffliggande. Det gick dock över väldigt fort, och nu har jag bara en enträgen huvudvärk som vägrar ge sig.
Jag ville dock inte ge mig ut idag, men paketet från Norstedts förlag som låg på ICA och väntade lockade mig något enormt. Skulle jag inte orka ta mig till affären ändå? Jag sökte olika sätt att intala mig själv att jag visst kunde gå ut, eller att min fru faktiskt var tvungen att åka till affären. Jag kom inte på någonting. Det stod helt stilla. Men så kom min dotter på att vi var tvungna att ha fredagsmys, och min fru fick helt enkelt ett ärende i affären, så nu sitter jag alltså här med Kjell Espmarks ”Det enda nödvändiga – Dikter 1956-2009″, som gavs ut för bara ett par dagar sedan. Jag inbillar mig att detta kommer vara ”det enda nödvändiga” i läsväg ett tag framöver. Med andra ord kommer läsandet, och recenserandet av den, att vara prio ett. På något sätt kräver den att läsas.
Jag återkommer under läsningens gång.
För er som missat att DN delar ut ett eget kulturpris varje år: nu är det dags att rösta!
Själv röstar jag på Johannes Anyuru. Självklart, tänker ni kanske. Inte direkt, svarar jag.
Som representant för DagensJazz.se, kunde jag ju lika gärna rösta på Fredrik Ljungkvist, och det är ju det svåra med ett pris där olika storheter inom olika former av kultur tävlar om samma pris. Vid renodlade litterära tävlingar håller man ofta en av de tävlande som lite mer favorit. Men nu kan man ju faktiskt ha fem olika favoriter.
Hur som helst, gå nu in och rösta på din favorit.
DN har idag en längre intervju med Johannes Anyuru, eftersom han nominerats till tidningens kulturpris.
Ni som följt mig från starten vet att jag inte gör någon hemlighet av att jag gillar Anyuru, och jag ville ju verkligen att han skulle vinna Augustpriset. Städerna inuti Hall är verkligen ett stort verk, i ordets båda betydelser. Omfångsrikt som många poeters samlade verk i en volym, och omfångsrikt i bilder, i rörelser. Jag kommer skriva en längre text om den senare, det lovar jag, men om man vill läsa mer om Anyuru under tiden så har jag tidigare publicerat en längre text om honom och hans rötter.
Jag sitter på jobbet och läser Xi Chuans Ansikte och historia. Jag har bara nattpass den här veckan, så jag passar på att läsa, men jag vet inte om det är den sena timmen som stör min läsning, eller om det här är en samling som jag faktiskt inte kommer lyckas ta mig in i. Det är något med bilderna som krånglar till det för mig. Min hjärna vill inte riktigt förstå vad jag läser. Det är ingen svår läsning, men en obekant sådan. Det stör mig. Vissa bilder är briljanta, andra känns inte alls. Tyvärr. Jag hade hoppats på att serien W&W internationell poesi, där Gervitz Migrationer också ingår, skulle vara briljant rätt igenom. Just nu ser jag inte det. Jag får nog läsa denna i en stund av större närvaro.
Bilden ovan visar dock en del av samlingen som knockade mig direkt:
3 (DEN BLINDE)
Mörkret är din gåva. Du vidrör -
Ikväll rör du vid dig själv, känner
att det är en människa, en kropp. Inte en själ
