härifrån, på avstånd
Vad är det möjligt
att göra?
Inför folkets splittring
i delvis antagonistiska
organisationer
Arbeta för
deras möjliga enhet?
Därför att ingen kan
på förhand veta
vilken, eller vilka organisationer
som kommer att gå emot
befrielsen
Det är sannolikt
att någon eller några
kommer att göra detDen risken får man ta!
-Göran Sonnevi, ur Språk; Verktyg; Eld
Tidningen Vi Läser avslöjar att Kristina Lugn lämnat in ett nytt manus till sitt förlag. Det kommer bli den första lyriksamlingen från henne sedan 2003 års Hej då, ha det så bra!
Det är underbara nyheter, tycker jag.
Jag ställde en fråga på Twitter: ”Hur för vi poesin framåt, och är det nödvändigt?”
Jag fick ett par svar, som visar att jag inte är ensam om att tänka i dessa banor. Jag hoppas att det är nödvändigt att hitta tillbaka till en mer folklig förankring. Men jag är inte säker. Jag är absolut inte för en total återgång till Heidenstamska dagars poesi bara för att hitta tillbaka till folkligheten, utan tycker personligen mest om nyare, mer samtida förankrad lyrik. Men, jag älskar mångfald, alla särarters givna plats på samma yta, att kunna hålla dörrarna öppna för en bred läsning även inom ett så smalt fält som poesi, och välkomnar därför en koexistens mellan å ena sidan traditionsenlig, och å andra sidan mer banbrytande språkkonst. Särskilt om det medför en folklig breddning av poesins kontaktytor mot världen.
Jag har funderat lite på det här med förhållandet, sambandet, mellan förståelsen och känslan i läsningen, och kommit fram till att en stor del av förståelsen för poesin ligger i just känslan. Förhållandet mellan förståelse och känsla skiljer sig åt på några väsentliga plan mellan poesin och prosan. Poesin kan, ibland, kräva att få stå över läsförståelsen. Den är inte förmer, inte finare, bara annorlunda i jämförelse med prosan. Detta är också poesins problem: motståndskraften, friktionen mellan det förväntade mötet, och det upplevda.
Som van läsare av prosa riskerar man att ta sig an poesin på ”fel” sätt. Man har en invand infallsvinkel, en placering, som vanligtvis känns bekväm, men som i kontakt med poesin får läsaren att känna sig malplacerad.
(Kanske kan skillnaden beskrivas enligt följande: utan förståelse för prosan, ingen känsla. Utan känsla för poesin, ingen förståelse.)
Bloggaren Jessica (ord och inga visor) uppmanar alla att läsa mer poesi, och levererar också ett förhållningssätt till poesin som går ut på att inte krångla till det, att inte fastna i analyser. Jag vet inte om jag håller med henne till fullo, personligen söker jag alltid en förståelse i det jag läser, men det är ändå en intressant ståndpunkt. Samtidigt köper jag helt ett förhållningssätt som går ut på att den första kontakten med poesin måste vara direkt, att poesin måste nå läsaren utan någon större ansträngning från mottagaren. Poesin arbetar i motvind på det viset, ger man sig in i en roman så förväntar man sig att få arbeta på ett helt annat sätt, men när man väl kommit över den första tröskeln till poesin är det lätt att fastna.
”Det här är en utmaning. Vi ska läsa mer poesi! Själv kommer jag försöka läsa en poesisamling i månaden. Det är upp till var och en hur mycket eller lite. Men fram för mer poesi i bokbloggosfären. Vilka är på? Länka gärna i kommentarsfältet så jag inte missar era poesirapporter i framtiden. Och sprid ordet!”
Jag önskar också att fler personer läser mer poesi, att fler lär sig läsa poesi, så självklart sprider jag ordet.
Copyright © mikropoesi.se
Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress