mikropoesi.se » läsning

Läsberoendets vara eller icke vara.

Jimmy Asklund — Sun, 22 Nov 2009 21:09:22 +0000

Hos Bokmania hittar jag ett test som är taget från tidningen Vi Läser. Den handlar om bokberoende, och med risk för att blottlägga det jag brukar kalla för min aviga inställning till litteraturen så svarar jag gärna på de åtta frågor som testet innehåller. Ni förstår ju förstås att jag inte avskyr litteratur, för om så vore fallet skulle jag inte blogga så mycket om det, men ändå, jag har inget beroende, och läsandet utgör oftast ingen besatthet för mig. Men jag har svårt att göra mig av med böcker jag läst, det ska erkännas, så någon form av beroende har jag väl. Nåväl, här kommer frågorna och mina svar:

1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?

Nej, mina varma tankar sparar jag alltid åt min fru Frida, och mina barn Stella-Marie och Elvira. De gånger jag tänker på litteratur är när jag läser den, och när jag skriver om den.

2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?

Nej. Jag har andra intressen.

3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?

Ibland blir jag rastlös och irriterad när jag får läsa.

4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?

Nej, det har jag aldrig gjort.

5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?

Absolut. Tiden räcker aldrig till. Från min presentationssida på PocketBlogg.se: ”Jag avskyr känslan av att inte hinna läsa alla klassiker och allt nytt som släpps.” Så är det verkligen.

6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?

Nej, jag gör bara ett hundöra och lägger tillbaka boken i hyllan.

7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa i stället?

Nej, det har väl hänt vid ett fåtal tillfällen i så fall.

8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?

Inte vad jag vet, men det är möjligt, absolut. Under vissa perioder läser jag extremt mycket, det kan hända att jag går ”upp i det” för mycket, speciellt eftersom väldigt få personer i min direkta närhet läser litteratur i någon större (om ens mindre) utsträckning.

Jag framstår kanske som ambivalent, men detta är ”min litteratur”, mitt intresse. Trots att jag inte verkar särskilt intresserad så bloggar jag om litteratur, här (såklart) och på PocketBlogg.se, jag läser lika mycket om litteratur, som jag läser böcker, och jag kan faktiskt tänka mig en framtid med arbete inom bokbranschen. Om det faller sig så. Det är inget jag strävar efter, och det är inget jag gråter över om det inte blir av.

Jag älskar litteraturen, jag älskar att avsky litteraturen.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2009. | Permalänk | 1 kommentar |
Etiketter: bokmania, enkät, läsning, litteratur, pocketblogg, pocketblogg.se, test, vi läser

03:15

Jimmy Asklund — Wed, 11 Nov 2009 02:15:53 +0000

Jag befinner mig i en soffa på jobbet. Biverkningarna efter dagens vaccination gör att jag inte vill gå och lägga mig.

Rädd att jag kanske inte kommer vakna om jag behöver, vare sig det rör sig om jobbet, eller om jag måste kräkas, ligger jag och läser Städerna inuti Hall. Det känns lite vemodigt. Bara ca. 30 sidor kvar. Vad ska jag läsa sedan?

© Jimmy / mikropoesi.se, 2009. | Permalänk | 2 kommentarer |
Etiketter: jobb, läsning, natt, städerna inuti hall, vaccination

Språk går före berättelse.

Jimmy Asklund — Fri, 30 Oct 2009 00:47:53 +0000

Poesi eller prosa? Varför har just jag en förkärlek för lyriken? Jag läser en hel del prosa, i form av romaner, noveller osv, men allra helst slår jag mig ner i soffan med en lyriksamling. Jag har försökt förstå varför, och har via några enstaka minnesfragment lyckats skapa mig en splittrad bild som en del av en första förklaring. Det finns några isolerade händelser i min barndom som kan hjälpa till att förklara lite av min språkfascination.

När jag var barn kände jag en stor kärlek till språket. Inte bokstäverna eller grammatiken, jag hade samma problem som de flesta andra att se skillnad mellan bokstäverna d och b, och jag kan definitivt inte redogöra för vad presens particip innebär ens idag. Jag intresserade mig för språkets principer och språkets användningsområden. Det fanns också en styrka, det kunde jag se trots min ringa ålder, i det outtalade, som fascinerade. Jag kunde dock inte då formulera mig på det vis jag kan idag, men känslan för denna kraft, denna slitning, mellan det sagda och det osagda fanns där. Att språket kunde låta så mycket i det tysta! Detta var en tidig insikt.

Några år senare. Jag och min familj tittar på någon form av politisk debatt på TV. Trots att jag inte förstår vad de pratar om så framstår det som om jag, kvartssekunden innan alla ord uttalas, vet vad som ska sägas. Ord för ord. Jag blir fascinerad, och totalt lamslagen av detta. Tänk om jag kan styra deltagarnas tal? Jag var övertygad om att jag funnit min superhjältekraft. Fantasin var det verkligen inget fel på iaf.

Det jag då upplevde var förstås min första insyn i hur snabbt hjärnan uppfattar omgivningen och språket. Jag blev knockad, och eftersom jag hade levt i villfarelsen att ordförståelsen förvisso gick snabbt, men ändå med en viss, ibland märkbar, fördröjning, så upplevde jag denna ”plötsliga” direkthet som att jag fick ordet till mig snabbare än den som skulle uttala det. Där såddes ett frö till ett senare utforskande av förståelseuppbrottet, modifieringen av förståelsen. Om hjärnan reagerar så snabbt bör man kunna lura den att förstå fel osv, och där ligger en stor del av min fascination för språket även idag.

Vid en något högre ålder började min lexikala fas. ALLT som uttalades kunde också slås upp, synas i sömmarna, och förklaras. Den direkta ordförståelsen, dvs den omedvetna, hade nu förstärkts av en fördjupad ordförståelse, till många närståendes stora förtret. Jag hade nog svårt att inse att de allra flesta samtal egentligen inte krävde en fördjupad förståelse. Ordens etymologiska bakgrund behövde inte alltid utforskas. Men jag ville verkligen veta. Hela tiden. Under denna period hade jag förstås också läst väldigt mycket, åtminstone i jämförelse med de flesta jämnåriga jag kände, och det var då uteslutande prosa. Jag visste nog inte ens vad poesi var. Jag tyckte om att läsa, men det var något med romanen som form som jag inte riktigt gillade, ordens förpackning störde mig lite. Jag var intresserad av språket, inte berättelsen. Berättelserna i sig intresserade mig egentligen inte i någon större utsträckning alls.

Jag läser fortfarande mycket romaner, inte minst för min medverkan på PocketBlogg, men fortfarande kan jag störa mig på romanformen. Det är ju, som sagt, språket, inte berättelsen som alltid har intresserat mig, och då passar poesin mycket bättre.

Hur ser läsningen ut för dig, vad läser du helst, och har du någon förklaring till det? Berätta gärna om dina upplevelser kring detta.

Läs mer poesi – bli en bättre människa.

Jimmy Asklund — Thu, 08 Oct 2009 16:56:48 +0000

Bloggaren Jessica (ord och inga visor) uppmanar alla att läsa mer poesi, och levererar också ett förhållningssätt till poesin som går ut på att inte krångla till det, att inte fastna i analyser. Jag vet inte om jag håller med henne till fullo, personligen söker jag alltid en förståelse i det jag läser, men det är ändå en intressant ståndpunkt. Samtidigt köper jag helt ett förhållningssätt som går ut på att den första kontakten med poesin måste vara direkt, att poesin måste nå läsaren utan någon större ansträngning från mottagaren. Poesin arbetar i motvind på det viset, ger man sig in i en roman så förväntar man sig att få arbeta på ett helt annat sätt, men när man väl kommit över den första tröskeln till poesin är det lätt att fastna.

”Det här är en utmaning. Vi ska läsa mer poesi! Själv kommer jag försöka läsa en poesisamling i månaden. Det är upp till var och en hur mycket eller lite. Men fram för mer poesi i bokbloggosfären. Vilka är på? Länka gärna i kommentarsfältet så jag inte missar era poesirapporter i framtiden. Och sprid ordet!”

Jag önskar också att fler personer läser mer poesi, att fler lär sig läsa poesi, så självklart sprider jag ordet.