Men mitt intresse började, som sagt, med mitt eget skrivande, och när jag sedan upptäckte Lukas Moodysson, Bob Hansson, Sonja Åkesson, Kristina Lugn m.fl. så var intresset någorlunda komplett. Åtminstone vad gäller den rena poesin, den som påstår sig vara poesi. Den som till form och innehåll är uttalad poetisk, och lätt att känna igen som sådan.

Men det fanns också ytterligare en anledning till att jag fastnade för poesin, en anledning som inte är lika lätt att känna igen som poesi, och många skulle aldrig erkänna den som sådan. Dess estetik är inte fin nog att kallas poesi, och till viss del kan jag förstå den tanken, men jag menar att det är felaktigt.

Den andra anledningen var hiphopmusik/rap. Jag förstod det inte då, men på senare år förstod jag att det fanns ett djupt samband mellan dessa båda intressen, att de egentligen hörde ihop.

Det var i samband med att jag såg filmen Slam, med Saul Williams i huvudrollen, som jag började se sambandet. Här såg jag en rappare som var poet som var rappare som var poet osv. Vi börjar med ett filmklipp från ovan nämnda film, och poemet Amethyst rock:

Jag var ju inne och nosade på Saul Williams i mitt inlägg om Johannes Anyuru: Det är bara formen som är ny, och det finns många fler exempel där han visar att han är poet ut i fingerspetsarna. Ganska många av dem finns både i form av uppläsningspoesi och ton/beatsatta. Det blir dubbelt på många sätt. Musikalitet och text bildar en förening som, åtminstone i min värld, är svårslagen. Den ena formen är på ett sätt svår att särskilja från den andra. Det är musikaliskt i uppläsningen, och poetiskt uppläst till ett beat. Ännu en dimension uppnås när texten handlar om musik, och dess historia:

Whereas, breakbeats have been the missing link connecting the diasporic community to its drum woven past

Whereas the quantised drum has allowed the whirling mathematicians to calculate the ever changing distance between rock and stardom.

Whereas the velocity of the spinning vinyl, cross-faded, spun backwards, and re-released at the same given moment of recorded history, yet at a different moment in time’s continuum has allowed history to catch up with the present.

-Coded language

Ovanstående är ett lysande exempel på Williams genreöverskridande kvaliteter. Här är poemet, uppläst av Williams själv (dock nedklippt), inspelat på TV-showen Def Jam Poetry som haft som mission att lyfta fram kopplingarna mellan just poesi och rap:

Lyssna sedan på samma text, men nu tonsatta av Dn’B-producenten Krust, och min tankecirkel blir komplett: Coded Language (Spotify). Williams må vara den främste att blanda dessa olika estetiker, mycket tack vare att han själv pratar om sina texter som poetiska, och, vilket jag visat, gärna läser upp dem som sådana.

Men det finns självklart fler artister inom hiphopsfären som, när de rappar, använder en stil som påminner mer om uppläsningpoesi än det som vi vanligtvis förknippar med att rappa. Producenten Alias är en sådan. Hans musik är till stor del instrumental och beatbaserad, men han visar sig också ha stor kunskap i uppläsningens konst. En stor skillnad mellan hans texter och ex. 50 cent, är att Alias tenderar att ha mer av en historia bakom. Han är inte bara ”Surrounded by hoes”, och om han nu är det så rappar han inte om att låta dem slicka på hans klubba osv. Sådana texter blir rätt tröttsamma i längden.

Ett väldigt bra exempel på Alias känsla för text och berättande är låten Watching water, från skivan The other side of the looking glass. Ett bra stycke berättande över ett medryckande beat och en närmast meditativ pianoslinga. Känsla och text i symbios. Watching water (Spotify).

Självklart började  mitt intresse för hip hop-musiken i ghetto-gangstaprylen. Jag trodde det var så det skulle låta, att alla rappare var ”insane in the membrane”, osv. Men för min del gick intresset snart från att ha bestått av 70% beatfascination, 10% text och 20% förvirrat oförstånd, till det nämaste 50/50-förhållande där jag uppskattar texten lika mycket som beatet, och där befinner jag mig fortfarande. Detta drevs ju förstås på av att jag hittade mer och mer musik (dock fortfarande hiphop) där man la större vikt vid texten, och det faktum att jag parallellt skrev själv. Mina egna texter behövde influenser, och musiken har alltid haft en sådan roll.

Även om jag lyssnar på mindre hip hop idag än för 10-15 år sedan så har jag den att tacka för mycket i mitt liv. Jag kan inte säga att mitt intresse för poesin hade stagnerat utan hiphopen, men den djupare fascinationen för texten beror nog till stor del på den. Inte minst pga att jag snabbt tröttnade på gangsterprylen och tvingades leta extra noga efter texter med ett mer positivt budskap. Jag var tvungen att förstå texterna, fördjupa mig i dem osv., och till sist blev det också en form av besatthet som avspeglade sig i läsningen, skrivandet och sedermera skrivandet om läsningen, och numera bloggandet.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2010. | Permalänk | 2 kommentarer |
Etiketter: bob hansson, hiphop, kristina lugn, Lukas Moodysson, Poetry slam, rap, slam, Sonja Åkesson

Det är underbara nyheter, tycker jag.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2009. | Permalänk | 3 kommentarer |
Etiketter: kristina lugn, poesi