Idag är jag och min fru på väg till Kalmar för att närvara på de goda vännerna Andreas och Hannas bröllop. Jag har, trots mitt agg, sökt en passande kärleksdikt dagen till ära. Men där gick jag tyvärr bet.
Jag har funderat på det här med att hålla tal. Jag har inga problem med det, men jag bestämmer mig oftast inte i förväg för om jag kommer göra det eller inte. Jag är ju bara en vän av flera, så därför kommer jag känna av stämningen och bestämma mig på plats, utifrån vilka andra som talar osv. Om jag nu kommer hålla tal så bör det kanske vara inom ett ämne som passar mig. Poesin är ett sådant, men eftersom jag har svårt för kärlekspoesi så hade det lätt kunnat bli ett, i sammanhanget, felaktigt vinklat tal. Så jag har funderat. Och funderat.
Vilken är den mesta kärlekspoesins problem? Att den försöker vara lika stor som kärleken själv. Att den försöker, men misslyckas, med att konkretisera det abstrakta i att älska.
Men Andreas och Hannas kärlekspoesi, den poesi som är deras gemensamma liv, är påtaglig, närvarande. Där kan man kanske bygga upp ett tal?
