Språk går före berättelse.

Jimmy Asklund — Fri, 30 Oct 2009 00:47:53 +0000

Poesi eller prosa? Varför har just jag en förkärlek för lyriken? Jag läser en hel del prosa, i form av romaner, noveller osv, men allra helst slår jag mig ner i soffan med en lyriksamling. Jag har försökt förstå varför, och har via några enstaka minnesfragment lyckats skapa mig en splittrad bild som en del av en första förklaring. Det finns några isolerade händelser i min barndom som kan hjälpa till att förklara lite av min språkfascination.

När jag var barn kände jag en stor kärlek till språket. Inte bokstäverna eller grammatiken, jag hade samma problem som de flesta andra att se skillnad mellan bokstäverna d och b, och jag kan definitivt inte redogöra för vad presens particip innebär ens idag. Jag intresserade mig för språkets principer och språkets användningsområden. Det fanns också en styrka, det kunde jag se trots min ringa ålder, i det outtalade, som fascinerade. Jag kunde dock inte då formulera mig på det vis jag kan idag, men känslan för denna kraft, denna slitning, mellan det sagda och det osagda fanns där. Att språket kunde låta så mycket i det tysta! Detta var en tidig insikt.

Några år senare. Jag och min familj tittar på någon form av politisk debatt på TV. Trots att jag inte förstår vad de pratar om så framstår det som om jag, kvartssekunden innan alla ord uttalas, vet vad som ska sägas. Ord för ord. Jag blir fascinerad, och totalt lamslagen av detta. Tänk om jag kan styra deltagarnas tal? Jag var övertygad om att jag funnit min superhjältekraft. Fantasin var det verkligen inget fel på iaf.

Det jag då upplevde var förstås min första insyn i hur snabbt hjärnan uppfattar omgivningen och språket. Jag blev knockad, och eftersom jag hade levt i villfarelsen att ordförståelsen förvisso gick snabbt, men ändå med en viss, ibland märkbar, fördröjning, så upplevde jag denna ”plötsliga” direkthet som att jag fick ordet till mig snabbare än den som skulle uttala det. Där såddes ett frö till ett senare utforskande av förståelseuppbrottet, modifieringen av förståelsen. Om hjärnan reagerar så snabbt bör man kunna lura den att förstå fel osv, och där ligger en stor del av min fascination för språket även idag.

Vid en något högre ålder började min lexikala fas. ALLT som uttalades kunde också slås upp, synas i sömmarna, och förklaras. Den direkta ordförståelsen, dvs den omedvetna, hade nu förstärkts av en fördjupad ordförståelse, till många närståendes stora förtret. Jag hade nog svårt att inse att de allra flesta samtal egentligen inte krävde en fördjupad förståelse. Ordens etymologiska bakgrund behövde inte alltid utforskas. Men jag ville verkligen veta. Hela tiden. Under denna period hade jag förstås också läst väldigt mycket, åtminstone i jämförelse med de flesta jämnåriga jag kände, och det var då uteslutande prosa. Jag visste nog inte ens vad poesi var. Jag tyckte om att läsa, men det var något med romanen som form som jag inte riktigt gillade, ordens förpackning störde mig lite. Jag var intresserad av språket, inte berättelsen. Berättelserna i sig intresserade mig egentligen inte i någon större utsträckning alls.

Jag läser fortfarande mycket romaner, inte minst för min medverkan på PocketBlogg, men fortfarande kan jag störa mig på romanformen. Det är ju, som sagt, språket, inte berättelsen som alltid har intresserat mig, och då passar poesin mycket bättre.

Hur ser läsningen ut för dig, vad läser du helst, och har du någon förklaring till det? Berätta gärna om dina upplevelser kring detta.

Om förståelse och känsla, del 2.

Jimmy Asklund — Thu, 15 Oct 2009 20:21:39 +0000

Detta, att skriva om känslan är ett försök att förstå den.

Detta, att skriva om förståelsen är ett försök att bryta ner den till en känsla.

Om förståelse och känsla, del 1.

Jimmy Asklund — Thu, 15 Oct 2009 20:02:15 +0000

Jag har funderat lite på det här med förhållandet, sambandet, mellan förståelsen och känslan i läsningen, och kommit fram till att en stor del av förståelsen för poesin ligger i just känslan. Förhållandet mellan förståelse och känsla skiljer sig åt på några väsentliga plan mellan poesin och prosan. Poesin kan, ibland, kräva att få stå över läsförståelsen. Den är inte förmer, inte finare, bara annorlunda i jämförelse med prosan. Detta är också poesins problem: motståndskraften, friktionen mellan det förväntade mötet, och det upplevda.

Som van läsare av prosa riskerar man att ta sig an poesin på ”fel” sätt. Man har en invand infallsvinkel, en placering, som vanligtvis känns bekväm, men som i kontakt med poesin får läsaren att känna sig malplacerad.

(Kanske kan skillnaden beskrivas enligt följande: utan förståelse för prosan, ingen känsla. Utan känsla för poesin, ingen förståelse.)

mikropoesi.se » förståelse

Språk går före berättelse.

Om förståelse och känsla, del 2.

Om förståelse och känsla, del 1.