Poesi eller prosa? Varför har just jag en förkärlek för lyriken? Jag läser en hel del prosa, i form av romaner, noveller osv, men allra helst slår jag mig ner i soffan med en lyriksamling. Jag har försökt förstå varför, och har via några enstaka minnesfragment lyckats skapa mig en splittrad bild som en del av en första förklaring. Det finns några isolerade händelser i min barndom som kan hjälpa till att förklara lite av min språkfascination.
När jag var barn kände jag en stor kärlek till språket. Inte bokstäverna eller grammatiken, jag hade samma problem som de flesta andra att se skillnad mellan bokstäverna d och b, och jag kan definitivt inte redogöra för vad presens particip innebär ens idag. Jag intresserade mig för språkets principer och språkets användningsområden. Det fanns också en styrka, det kunde jag se trots min ringa ålder, i det outtalade, som fascinerade. Jag kunde dock inte då formulera mig på det vis jag kan idag, men känslan för denna kraft, denna slitning, mellan det sagda och det osagda fanns där. Att språket kunde låta så mycket i det tysta! Detta var en tidig insikt.
