Finns det något värre karaktärsdrag hos en författare än bildning? Frågan dyker upp mitt under min läsning av Pere Gimferrers Ett system av roterande speglar.
Självklart är min fråga konstigt ställd. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Finns det något värre karaktärsdrag hos en författare än bildning? Bildning är ju något positivt, tror jag. Jag har ingen själv, men jag antar att bildning för det mesta för något gott med sig. Men… Det finns en del författare, och framför allt poeter, som är irriterande måna om att visa just hur otroligt bildade de är.
Det jag syftar på är den irriterande egenhet som vissa författare lägger till med, nämligen att citera på originalspråk, eller att spränga in text på ett språk som avsevärt bryter av mot språket i samlingen i övrigt. Det här är ett elitistiskt drag, snarare än ett stilistiskt. Det är otroligt exkluderande och vidrigt. Faktiskt. Jag vill kunna njuta av en samling utan att på förhand behöva studera spansk, fransk och grekisk litteratur, idéhistoria och språk.
