Jag har just tittat på den paneldebatt om ”Litteraturkritik – idag och imorgon”, som Bea från PocketBlogg deltog i under helgens litteraturfestival i Umeå, och den väckte förstås en del tankar om kritik i motsats till tyckande, och tankar kring de motpoler som bloggar och etablerad kulturmedia ofta påstås utgöra.

Men, framförallt började jag fundera lite kring min egen del i litteraturbloggandet. Vad driver mig i detta? Jag har ju denna blogg, och är även en del av PocketBlogg.se, och självklart drivs jag framför allt av ett intresse och en kärlek till litteraturen, även om den kärleken i mitt fall stundom gränsat till avsky. Mitt litteraturintresse har grott i känslan av att jag hatar att älska boken, läsningen, historien. Intresset har fått rotfäste i min avsky inför mitt tyckande. Det låter kanske konstigt, men jag kan inte förklara det bättre än så.

Jag är otroligt glad att får vara en del av de olika sammanhang som min del av PocketBlogg innebär. Dels det sammanhang som själva bloggkollektivet utgör, att få vara en del av det gemensamma skötebarnet, bloggen, men samtidigt få chansen att sticka ut, och ha ett personligt tilltal. Att få vara större än sig själv genom att vara en liten del av ett större sammanhang. Men också, och detta är också viktigt, att få vara en del i ytterligare ett sammanhang, som följer med per automatik, nämligen att vi genom bloggandet skapat oss en närvaro i ett bredare litterärt sammanhang. Jag minns exempelvis att Svensk Bokhandel hade med oss på en lista över bokbranschens bästa twittrare. Självklart var det inte så svårt att göra en sådan lista, branschens twitternärvaro var vid den tidpunkten ganska begränsad, och är det fortfarande, även om det börjar lossna mer och mer, men det viktiga låg ändå i att man betraktade oss som en del av bokbranschen. Vi, ett gäng amatörtyckare, som skrev om läsupplevelsen utifrån ett personligt perspektiv, var alltså, i branschens ögon, en del av även det sammanhanget.

Det som, åtminstone för min del, började som en rolig grej, ett sätt att få utlopp för mitt tyckande, blev någonstans på vägen ett allvarligt beroende. Eller, om jag vänder på det: vem är jag utan det sammanhang jag skrivit mig in i?