mikropoesi.se

Fler tankar kring kärlekspoesin.

Jimmy Asklund — Tue, 06 Jul 2010 12:50:50 +0000

Ibland har jag funderat över varför vissa strofer och hela dikter sätter sig mer än andra. Självklart är det så att vissa texter tilltalar mig mer än andra, men utöver det? Varför kan jag t.ex. Eeva Kilpis Säg till om jag stör utantill? Det är en sådan dikt som vanligtvis inte tilltalar mig särskilt mycket, den är egentligen för direkt och enkel, nästan banal. Och slutknorren har för stor betoning, vilket vanligtvis skulle få hela diktens tema att kännas sökt.

Jag tror att den enda gången detta banala uttryck faktiskt fungerar för mig är när poesin handlar om just kärlek, av den enkla anledningen att de flesta krånglar till kärleken i poesin alldeles för mycket. När man lyckas lyfta fram kärnan i att älska på ett fåtal rader, och samtidigt samla nuets närvaro, och framtiden i dessa, så är det ett tecken på att man lyckats med sin kärlekspoesi. Kärleksdikten kan inte vara abstrakt och utan kärnfullhet.

Låt mig förklara. Kärleken är abstrakt till sin natur, den kan inte greppas, knappt förklaras i ord. Därför behöver poesin om kärleken vara konkret, enkel, kärnfull för att förstås. Kärlekspoesin måste konkretisera känslan som omger kärleken, snarare än kärleken själv. Vad gör man när man älskar och blir älskad tillbaka? Man rubbar någons hela existens.

Jessica (Ord och inga visor) ger sin bild av kärlekspoesin i inlägget ”Varför samhällspoesi är bättre än kärlekspoesi”, och jag håller till viss del med, även om jag ibland känner något när jag läser kärlekspoesi. Däremot är det svårt att sålla, att plocka ut godbitarna, och därför söker jag aldrig upp kärlekspoesi, för att jag tröttnar. Tröttnar på skiten, om ni ursäktar. Jag vill inte älska någon som en nyutsprungen ros älskar solsken osv. Det blir för mycket. Det blir för… kladdigt och romantiskt. Det blir för abstrakt, trots att det är ett försök att konkretisera kärleken i sig.

Poeten Gösta Friberg vann Babels tävling med kärleksdikter till Daniel och Victoria med dikten ”Din hand…”, och den tycker jag ändå fungerar, trots en usel titel.

din hand vilar
på min ärm
en beröring
som för ett ögonblick
upphäver
att vi en gång båda
är borta

Den fungerar eftersom den innehåller de element som krävs för att fungera som kärleksdikt på mig – nuet och framtiden, och detta att inte tillskriva kärleken i sig en massa sliskiga attribut. Detta är ändå på gränsen för vad jag klarar av. Ordet beröring är sedan tidigare förstört av andra som försökt skriva kärleksdikt. Hade det stått ihop med ett ord som exempelvis ”skälvande” hade jag inte klarat mer. Det är detta, att hålla sig på rätt sida denna tunna linje som gör kärlekspoesin svårskriven. Jag inbillar mig att man ofta inte vet när man kliver över den. Därför föredrar jag poeter som inte ens försöker.

Och ändå har vissa strofer, och hela kärleksdikter, satt sig. Jag vet inte varför.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Eldens aska

Jimmy Asklund — Sun, 27 Jun 2010 20:19:18 +0000

För ett antal år sedan gick jag på Marieborgs folkhögskola, i en klass med flera otroligt begåvade och genomtrevliga människor. Kombinationen konst och text stod på schemat (måleriet har jag dock lagt på hyllan), och tyvärr har jag idag väldigt liten kontakt med flertalet klasskamrater. Förutom Erik, som jag har en del, men alldeles för lite, kontakt med så är det enbart tack vare Facebook som jag vet vad en del av dem gör.

Men förra veckan då jag var i Stockholm fick jag (via FB) reda på att Christina ”Stina” Nilsson, som var en av klassens solstrålar, nu släppt en diktsamling med titeln Eldens aska. Detta inlägg är alltså helt och hållet ett reklaminlägg för en bok som jag själv inte läst (än), men vänners begåvning ska så klart uppmuntras.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2010. | Permalänk | Inga kommentarer |
Etiketter: diktsamling, Eldens aska, king ink, Stina Nilsson

Fortfarande högaktuellt.

Jimmy Asklund — Thu, 10 Jun 2010 08:57:54 +0000

härifrån, på avstånd
Vad är det möjligt
att göra?
Inför folkets splittring
i delvis antagonistiska
organisationer
Arbeta för
deras möjliga enhet?
Därför att ingen kan
på förhand veta
vilken, eller vilka organisationer
som kommer att gå emot
befrielsen
Det är sannolikt
att någon eller några
kommer att göra det

Den risken får man ta!

-Göran Sonnevi, ur Språk; Verktyg; Eld

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2010. | Permalänk | Inga kommentarer |
Etiketter: Dikt, Göran Sonnevi, poesi, politik, ship to gaza

Den instrumentala poesin.

Jimmy Asklund — Thu, 10 Jun 2010 07:47:09 +0000

Den instrumentala poesin kräver ingen förklaring som sträcker sig längre än det dina öron tar in.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Hiphop och poesi.

Jimmy Asklund — Tue, 01 Jun 2010 20:55:44 +0000

Om jag ska försöka ringa in vad som fött mitt intresse för poesi så är det otvivelaktigt två saker saker i min ungdoms dagar som lett mig hit. Jag vet egentligen inte vilket som inträffade först, men säkert är att de båda startskotten låg väldigt nära varandra, och sedan kom att överlappa varandra under flera års tid. Det ena var, som jag skrev i ett tidigare inlägg, att jag skrev en kärleksdikt till min dåvarande flickvän. Själva poesiläsningen kom först senare. Egentligen ganska långt senare. Jag skrev alltså poesi utan att själv ha läst någon tidigare.

Men mitt intresse började, som sagt, med mitt eget skrivande, och när jag sedan upptäckte Lukas Moodysson, Bob Hansson, Sonja Åkesson, Kristina Lugn m.fl. så var intresset någorlunda komplett. Åtminstone vad gäller den rena poesin, den som påstår sig vara poesi. Den som till form och innehåll är uttalad poetisk, och lätt att känna igen som sådan.

Men det fanns också ytterligare en anledning till att jag fastnade för poesin, en anledning som inte är lika lätt att känna igen som poesi, och många skulle aldrig erkänna den som sådan. Dess estetik är inte fin nog att kallas poesi, och till viss del kan jag förstå den tanken, men jag menar att det är felaktigt.

Den andra anledningen var hiphopmusik/rap. Jag förstod det inte då, men på senare år förstod jag att det fanns ett djupt samband mellan dessa båda intressen, att de egentligen hörde ihop.

Det var i samband med att jag såg filmen Slam, med Saul Williams i huvudrollen, som jag började se sambandet. Här såg jag en rappare som var poet som var rappare som var poet osv. Vi börjar med ett filmklipp från ovan nämnda film, och poemet Amethyst rock:

Jag var ju inne och nosade på Saul Williams i mitt inlägg om Johannes Anyuru: Det är bara formen som är ny, och det finns många fler exempel där han visar att han är poet ut i fingerspetsarna. Ganska många av dem finns både i form av uppläsningspoesi och ton/beatsatta. Det blir dubbelt på många sätt. Musikalitet och text bildar en förening som, åtminstone i min värld, är svårslagen. Den ena formen är på ett sätt svår att särskilja från den andra. Det är musikaliskt i uppläsningen, och poetiskt uppläst till ett beat. Ännu en dimension uppnås när texten handlar om musik, och dess historia:

Whereas, breakbeats have been the missing link connecting the diasporic community to its drum woven past

Whereas the quantised drum has allowed the whirling mathematicians to calculate the ever changing distance between rock and stardom.

Whereas the velocity of the spinning vinyl, cross-faded, spun backwards, and re-released at the same given moment of recorded history, yet at a different moment in time’s continuum has allowed history to catch up with the present.

-Coded language

Ovanstående är ett lysande exempel på Williams genreöverskridande kvaliteter. Här är poemet, uppläst av Williams själv (dock nedklippt), inspelat på TV-showen Def Jam Poetry som haft som mission att lyfta fram kopplingarna mellan just poesi och rap:

Lyssna sedan på samma text, men nu tonsatta av Dn’B-producenten Krust, och min tankecirkel blir komplett: Coded Language (Spotify). Williams må vara den främste att blanda dessa olika estetiker, mycket tack vare att han själv pratar om sina texter som poetiska, och, vilket jag visat, gärna läser upp dem som sådana.

Men det finns självklart fler artister inom hiphopsfären som, när de rappar, använder en stil som påminner mer om uppläsningpoesi än det som vi vanligtvis förknippar med att rappa. Producenten Alias är en sådan. Hans musik är till stor del instrumental och beatbaserad, men han visar sig också ha stor kunskap i uppläsningens konst. En stor skillnad mellan hans texter och ex. 50 cent, är att Alias tenderar att ha mer av en historia bakom. Han är inte bara ”Surrounded by hoes”, och om han nu är det så rappar han inte om att låta dem slicka på hans klubba osv. Sådana texter blir rätt tröttsamma i längden.

Ett väldigt bra exempel på Alias känsla för text och berättande är låten Watching water, från skivan The other side of the looking glass. Ett bra stycke berättande över ett medryckande beat och en närmast meditativ pianoslinga. Känsla och text i symbios. Watching water (Spotify).

Självklart började mitt intresse för hip hop-musiken i ghetto-gangstaprylen. Jag trodde det var så det skulle låta, att alla rappare var ”insane in the membrane”, osv. Men för min del gick intresset snart från att ha bestått av 70% beatfascination, 10% text och 20% förvirrat oförstånd, till det nämaste 50/50-förhållande där jag uppskattar texten lika mycket som beatet, och där befinner jag mig fortfarande. Detta drevs ju förstås på av att jag hittade mer och mer musik (dock fortfarande hiphop) där man la större vikt vid texten, och det faktum att jag parallellt skrev själv. Mina egna texter behövde influenser, och musiken har alltid haft en sådan roll.

Även om jag lyssnar på mindre hip hop idag än för 10-15 år sedan så har jag den att tacka för mycket i mitt liv. Jag kan inte säga att mitt intresse för poesin hade stagnerat utan hiphopen, men den djupare fascinationen för texten beror nog till stor del på den. Inte minst pga att jag snabbt tröttnade på gangsterprylen och tvingades leta extra noga efter texter med ett mer positivt budskap. Jag var tvungen att förstå texterna, fördjupa mig i dem osv., och till sist blev det också en form av besatthet som avspeglade sig i läsningen, skrivandet och sedermera skrivandet om läsningen, och numera bloggandet.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2010. | Permalänk | 2 kommentarer |
Etiketter: bob hansson, hiphop, kristina lugn, Lukas Moodysson, Poetry slam, rap, slam, Sonja Åkesson

Bokmässans seminarieprogram.

Jimmy Asklund — Tue, 25 May 2010 05:05:40 +0000

Imorgon, den 26:e maj, presenteras Bokmässans seminarieprogram för 2010.

Jag ser verkligen fram emot årets mässa. 2009 var första året för mig, och jag var glad att jag äntligen fick chansen att åka dit, och att jag dessutom fick möjligheten att vara där i egenskap av bokbloggare. Samtidigt blev jag lite ledsen och besviken på mig själv att jag inte sett till att ta mig dit tidigare. Jag hade ju drömt om det under flera år.

Årets tema sätter Afrika i fokus, och jag ska väl medge att jag inte läst särskilt mycket litteratur från/om Afrika. Med undantag för Coetzee kan jag inte dra mig till minnes någon annan, och det gör årets tema än mer intressant. Bokmässans tema fungerar, liksom Nobels litteraturpris, som en inkörsport till litteratur jag annars helt skulle gå miste om.

I och med presentationen av seminarieprogammet så påbörjas nu en 120 dagar lång längtan efter litteraturens största folkfestival. Detta trots att jag inte gick på ett enda seminarium förra året. Det räcker med själva känslan.

Ses vi där?

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Väntrumssysselsättning.

Jimmy Asklund — Mon, 17 May 2010 21:46:02 +0000

Idag, medan vi väntade på barnens mamma i sjukhusets väntrum, så försökte jag få mina barn att inse vikten av att hitta ”rätt” sysselsättning i tråkiga situationer. Jag tyckte att en varsin bok skulle vara perfekt. Det höll i några sekunder. Kritorna och bilarna lockade mer.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Imorgon börjar SM i poetryslam.

Jimmy Asklund — Tue, 11 May 2010 22:04:01 +0000

SM i poetryslam går av stapeln i Uppsala den 12:e till den 15:e maj. Elva lag är med, och från Östergötland (där jag bor) tävlar följande fyra:

Elizabet Westerlund
Anna Nygren
Jon Hauge Evaldsson
Johan Dahlström

Jag kommer inte vara där. Det var länge sedan jag var på ett slam. Jag är lite sugen. Snart så…

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Barn och litteratur.

Jimmy Asklund — Fri, 07 May 2010 05:32:22 +0000

Igår fyllde min äldsta dotter, Elvira, 3 år. Om man idag betraktar presentbordet med en utomståendes ögon skulle man tro att hon var bortskämd. Kläder i mängder, leksaker. Hopprep, målarpenslar. Böcker.

Bill och Bolla. Vilken poetiskt vacker och sorglig historia. Barnlitteraturen är full av sådana berättelser som har något viktigt att säga, och det älskar jag. Litteratur riktad till barn, och som samtidigt inte värjer sig för de stora frågorna. Våra barn förstår mycket mer än vi anar och ger dem respekt för.

Det är bl.a. därför, av flera anledningar, som jag och min fru håller på att starta ytterligare en bokblogg, barnboksblogg.se. Den är fortfarande väldigt tom, just nu letar vi efter ett passande wordpresstema. Om du har tips får du väldigt gärna dela med dig.

Dessutom lämnar vi öppet för fler skribenter. Antingen om man vill bli en ”fast” skribent (med ära och berömmelse som enda betalning), eller bara vill skriva enstaka inlägg om barn- och ungdomslitteratur, så är man välkommen att ta kontakt med mig, så kommer vi säkert överens om något. En kommentar till detta inlägg fungerar bra.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.

Bob Hansson på besök hos min fru?

Jimmy Asklund — Mon, 12 Apr 2010 16:18:52 +0000

Jag fick precis ett sms från min fru som jobbar som lärare. Innan hon åkte till jobbet sa hon att de skulle få dit en hemlig gäst idag:

”Bob Hansson är här!”

Jag har ingen aning om vad han gör där, men det var ju lite kul, förstås. Jag sa till min fru att göra lite reklam för Mikropoesi.se, så Bob, om du läser detta, det kan verka inställsamt osv., men Här ligger jag och duger var en av de viktigaste anledningarna till att jag insåg att jag faktiskt älskade poesin.

Feel free to Flattr this post at flattr.com, if you like it.