Jag har funderat lite på det här med förhållandet, sambandet, mellan förståelsen och känslan i läsningen, och kommit fram till att en stor del av förståelsen för poesin ligger i just känslan. Förhållandet mellan förståelse och känsla skiljer sig åt på några väsentliga plan mellan poesin och prosan. Poesin kan, ibland, kräva att få stå över läsförståelsen. Den är inte förmer, inte finare, bara annorlunda i jämförelse med prosan. Detta är också poesins problem: motståndskraften, friktionen mellan det förväntade mötet, och det upplevda.

Som van läsare av prosa riskerar man att ta sig an poesin på ”fel” sätt. Man har en invand infallsvinkel, en placering, som vanligtvis känns bekväm, men som i kontakt med poesin får läsaren att känna sig malplacerad.

(Kanske kan skillnaden beskrivas enligt följande: utan förståelse för prosan, ingen känsla. Utan känsla för poesin, ingen förståelse.)

Jag har funderat lite på det här med förhållandet, sambandet, mellan förståelsen och känslan i läsningen, och kommit fram till att en stor del av förståelsen för poesin ligger i just känslan. Förhållandet mellan förståelse och känsla skiljer sig åt på några väsentliga plan mellan poesin och prosan. Poesin kan, ibland, kräva att få ...