mikropoesi.se » Om läsning

Fler tankar kring kärlekspoesin.

Jimmy Asklund — Tue, 06 Jul 2010 12:50:50 +0000

Ibland har jag funderat över varför vissa strofer och hela dikter sätter sig mer än andra. Självklart är det så att vissa texter tilltalar mig mer än andra, men utöver det? Varför kan jag t.ex. Eeva Kilpis Säg till om jag stör utantill? Det är en sådan dikt som vanligtvis inte tilltalar mig särskilt mycket, den är egentligen för direkt och enkel, nästan banal. Och slutknorren har för stor betoning, vilket vanligtvis skulle få hela diktens tema att kännas sökt.

Jag tror att den enda gången detta banala uttryck faktiskt fungerar för mig är när poesin handlar om just kärlek, av den enkla anledningen att de flesta krånglar till kärleken i poesin alldeles för mycket. När man lyckas lyfta fram kärnan i att älska på ett fåtal rader, och samtidigt samla nuets närvaro, och framtiden i dessa, så är det ett tecken på att man lyckats med sin kärlekspoesi. Kärleksdikten kan inte vara abstrakt och utan kärnfullhet.

Låt mig förklara. Kärleken är abstrakt till sin natur, den kan inte greppas, knappt förklaras i ord. Därför behöver poesin om kärleken vara konkret, enkel, kärnfull för att förstås. Kärlekspoesin måste konkretisera känslan som omger kärleken, snarare än kärleken själv. Vad gör man när man älskar och blir älskad tillbaka? Man rubbar någons hela existens.

Jessica (Ord och inga visor) ger sin bild av kärlekspoesin i inlägget ”Varför samhällspoesi är bättre än kärlekspoesi”, och jag håller till viss del med, även om jag ibland känner något när jag läser kärlekspoesi. Däremot är det svårt att sålla, att plocka ut godbitarna, och därför söker jag aldrig upp kärlekspoesi, för att jag tröttnar. Tröttnar på skiten, om ni ursäktar. Jag vill inte älska någon som en nyutsprungen ros älskar solsken osv. Det blir för mycket. Det blir för… kladdigt och romantiskt. Det blir för abstrakt, trots att det är ett försök att konkretisera kärleken i sig.

Poeten Gösta Friberg vann Babels tävling med kärleksdikter till Daniel och Victoria med dikten ”Din hand…”, och den tycker jag ändå fungerar, trots en usel titel.

din hand vilar
på min ärm
en beröring
som för ett ögonblick
upphäver
att vi en gång båda
är borta

Den fungerar eftersom den innehåller de element som krävs för att fungera som kärleksdikt på mig – nuet och framtiden, och detta att inte tillskriva kärleken i sig en massa sliskiga attribut. Detta är ändå på gränsen för vad jag klarar av. Ordet beröring är sedan tidigare förstört av andra som försökt skriva kärleksdikt. Hade det stått ihop med ett ord som exempelvis ”skälvande” hade jag inte klarat mer. Det är detta, att hålla sig på rätt sida denna tunna linje som gör kärlekspoesin svårskriven. Jag inbillar mig att man ofta inte vet när man kliver över den. Därför föredrar jag poeter som inte ens försöker.

Och ändå har vissa strofer, och hela kärleksdikter, satt sig. Jag vet inte varför.

Hiphop och poesi.

Jimmy Asklund — Tue, 01 Jun 2010 20:55:44 +0000

Om jag ska försöka ringa in vad som fött mitt intresse för poesi så är det otvivelaktigt två saker saker i min ungdoms dagar som lett mig hit. Jag vet egentligen inte vilket som inträffade först, men säkert är att de båda startskotten låg väldigt nära varandra, och sedan kom att överlappa varandra under flera års tid. Det ena var, som jag skrev i ett tidigare inlägg, att jag skrev en kärleksdikt till min dåvarande flickvän. Själva poesiläsningen kom först senare. Egentligen ganska långt senare. Jag skrev alltså poesi utan att själv ha läst någon tidigare.

Men mitt intresse började, som sagt, med mitt eget skrivande, och när jag sedan upptäckte Lukas Moodysson, Bob Hansson, Sonja Åkesson, Kristina Lugn m.fl. så var intresset någorlunda komplett. Åtminstone vad gäller den rena poesin, den som påstår sig vara poesi. Den som till form och innehåll är uttalad poetisk, och lätt att känna igen som sådan.

Men det fanns också ytterligare en anledning till att jag fastnade för poesin, en anledning som inte är lika lätt att känna igen som poesi, och många skulle aldrig erkänna den som sådan. Dess estetik är inte fin nog att kallas poesi, och till viss del kan jag förstå den tanken, men jag menar att det är felaktigt.

Den andra anledningen var hiphopmusik/rap. Jag förstod det inte då, men på senare år förstod jag att det fanns ett djupt samband mellan dessa båda intressen, att de egentligen hörde ihop.

Det var i samband med att jag såg filmen Slam, med Saul Williams i huvudrollen, som jag började se sambandet. Här såg jag en rappare som var poet som var rappare som var poet osv. Vi börjar med ett filmklipp från ovan nämnda film, och poemet Amethyst rock:

Jag var ju inne och nosade på Saul Williams i mitt inlägg om Johannes Anyuru: Det är bara formen som är ny, och det finns många fler exempel där han visar att han är poet ut i fingerspetsarna. Ganska många av dem finns både i form av uppläsningspoesi och ton/beatsatta. Det blir dubbelt på många sätt. Musikalitet och text bildar en förening som, åtminstone i min värld, är svårslagen. Den ena formen är på ett sätt svår att särskilja från den andra. Det är musikaliskt i uppläsningen, och poetiskt uppläst till ett beat. Ännu en dimension uppnås när texten handlar om musik, och dess historia:

Whereas, breakbeats have been the missing link connecting the diasporic community to its drum woven past

Whereas the quantised drum has allowed the whirling mathematicians to calculate the ever changing distance between rock and stardom.

Whereas the velocity of the spinning vinyl, cross-faded, spun backwards, and re-released at the same given moment of recorded history, yet at a different moment in time’s continuum has allowed history to catch up with the present.

-Coded language

Ovanstående är ett lysande exempel på Williams genreöverskridande kvaliteter. Här är poemet, uppläst av Williams själv (dock nedklippt), inspelat på TV-showen Def Jam Poetry som haft som mission att lyfta fram kopplingarna mellan just poesi och rap:

Lyssna sedan på samma text, men nu tonsatta av Dn’B-producenten Krust, och min tankecirkel blir komplett: Coded Language (Spotify). Williams må vara den främste att blanda dessa olika estetiker, mycket tack vare att han själv pratar om sina texter som poetiska, och, vilket jag visat, gärna läser upp dem som sådana.

Men det finns självklart fler artister inom hiphopsfären som, när de rappar, använder en stil som påminner mer om uppläsningpoesi än det som vi vanligtvis förknippar med att rappa. Producenten Alias är en sådan. Hans musik är till stor del instrumental och beatbaserad, men han visar sig också ha stor kunskap i uppläsningens konst. En stor skillnad mellan hans texter och ex. 50 cent, är att Alias tenderar att ha mer av en historia bakom. Han är inte bara ”Surrounded by hoes”, och om han nu är det så rappar han inte om att låta dem slicka på hans klubba osv. Sådana texter blir rätt tröttsamma i längden.

Ett väldigt bra exempel på Alias känsla för text och berättande är låten Watching water, från skivan The other side of the looking glass. Ett bra stycke berättande över ett medryckande beat och en närmast meditativ pianoslinga. Känsla och text i symbios. Watching water (Spotify).

Självklart började mitt intresse för hip hop-musiken i ghetto-gangstaprylen. Jag trodde det var så det skulle låta, att alla rappare var ”insane in the membrane”, osv. Men för min del gick intresset snart från att ha bestått av 70% beatfascination, 10% text och 20% förvirrat oförstånd, till det nämaste 50/50-förhållande där jag uppskattar texten lika mycket som beatet, och där befinner jag mig fortfarande. Detta drevs ju förstås på av att jag hittade mer och mer musik (dock fortfarande hiphop) där man la större vikt vid texten, och det faktum att jag parallellt skrev själv. Mina egna texter behövde influenser, och musiken har alltid haft en sådan roll.

Även om jag lyssnar på mindre hip hop idag än för 10-15 år sedan så har jag den att tacka för mycket i mitt liv. Jag kan inte säga att mitt intresse för poesin hade stagnerat utan hiphopen, men den djupare fascinationen för texten beror nog till stor del på den. Inte minst pga att jag snabbt tröttnade på gangsterprylen och tvingades leta extra noga efter texter med ett mer positivt budskap. Jag var tvungen att förstå texterna, fördjupa mig i dem osv., och till sist blev det också en form av besatthet som avspeglade sig i läsningen, skrivandet och sedermera skrivandet om läsningen, och numera bloggandet.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2010. | Permalänk | 2 kommentarer |
Etiketter: bob hansson, hiphop, kristina lugn, Lukas Moodysson, Poetry slam, rap, slam, Sonja Åkesson

Väntrumssysselsättning.

Jimmy Asklund — Mon, 17 May 2010 21:46:02 +0000

Idag, medan vi väntade på barnens mamma i sjukhusets väntrum, så försökte jag få mina barn att inse vikten av att hitta ”rätt” sysselsättning i tråkiga situationer. Jag tyckte att en varsin bok skulle vara perfekt. Det höll i några sekunder. Kritorna och bilarna lockade mer.

Boken med stort B.

Jimmy Asklund — Tue, 06 Apr 2010 19:48:41 +0000

Veckans bloggtema hos Sofia Mirjamsdotter är Boken. Med stort B. Det vill säga den där boken som haft störst inflytande på dig. Den som påverkat ditt liv allra mest.

För mig borde det kanske vara den bok som fick mig att fastna för poesin, den som fick mig att läsa nästa samling och nästa och nästa osv. Men jag har ingen aning om vilken bok det var. Jag började läsa poesi eftersom jag själv skrivit poesi under en längre tid, och jag tyckte det var närmast pinsamt att påstå att jag skrev poesi utan att egentligen läst någon själv. Jag trodde inte att jag skulle fastna, så jag läste bara för att få en bild av hur utgiven poesi såg ut. Många samlingar senare insåg jag att jag i stort sett gått över till poesin, och lämnat prosan i skymundan. Prosan var tråkig i jämförelse, och fattig i språket.

Det är lite tråkigt att inte ha någon sådan samling att gå tillbaka till idag. Den största läsupplevelsen har två former, den ena är den som markerar en storslagen start, och den andra är den som man har just nu. Allting däremellan är transportsträckor. Jag menar förstås inte att inget sätter spår framåt i tid, men även det mest beständiga har svårt att nå upp till det pågående. Och nu-läsningen behöver all kraft.

Vad gäller prosan så har jag ett så tydlig minne, där Strindbergs Röda rummet kom att innebära en sådan storslagen start. Det var med den jag började skriva själv, och det var med den jag övergav all form av ungdomslitteratur för att ge plats åt all den vuxna text jag tidigare gått miste om. Med poesin – enbart vaga minnen av Lugn, Öijer, Åkesson m.fl. En dimma, eller en känsla av ”personlig epok”, att vara i ett sökande.

Men, om jag ändå ska plocka ut ett verk, en samling som kommer följa mig under en lång tid, och som jag snart kommer läsa igen, så blir det en samling som jag läste i slutet av förra året, och även publicerade en recension av, nämligen Gloria Gervitz Migrationer, om vilken jag skrev att dess text utgjorde ”en mästerlig balansgång mellan längtan och förståelse.”

Läs den! Och nu kan det ju hända att flera av er kommer direkt hit från Sofia. Kanske har ni aldrig tidigare läst poesi, men denna samling är väl värd en läsning, och den är enkel att läsa, även för en, inbillar jag mig, ovan läsare.

Babel och dina kärleksdikter.

Jimmy Asklund — Mon, 29 Mar 2010 08:17:56 +0000

Denna omgång av Babel har jag inte sett något avsnitt. Förrän idag, då jag tittade på det senaste, som jag spelat in. Jag har varit lite avigt inställd till Babel, och egentligen alla former av litteraturprogram på TV sedan SVT lade ner Röda rummet. Gunilla Kindstrand fick mig att sitta som klistrad vid varje avsnitt. Babel har verkligen gått upp och ner från säsong till säsong. Förra säsongen tyckte jag att ett mer passande namn var Babbel. Nog om detta, det avsnitt jag såg idag, verkade vara en återgång till ett format som passar mig bättre, men jag är osäker på om det stämmer, eller om det bara var den alltid lika härliga Torgny Lindgren som lyfte programmet.

Jag hade äran att få närvara under ett samtal mellan nämnde Lindgren, Astrid Trotzig och en tredje författare, som jag tyvärr inte minns vem det var, på Marieborgs Folkhögskola för ett antal år sedan. Det bör har varit 2002-2003, någon gång. Lindgren hade just gett ut Pölsan, ur vilken han läste och berättade om. Jag hade inte läst den då, men suget blev så stort att jag genast köpte den, och under ett par veckor som följde läste jag flera av hans tidigare romaner. Han är en fantastisk berättare, och just Pölsan håller jag som en av 00-talets absoluta svenska litterära höjdpunkter. Åtminstone i romanform.

En annan person som figurerar i Babel denna säsong är Bob Hansson, vilken jag också haft äran att få lyssna till, vid en uppläsning på Café Swartz som ligger i anslutning till Norrköpings Stadsbibliotek. I Babel har han som uppgift att, som jag förstod, både skriva, och leta upp, en perfekt kärleksdikt. Som tittare uppmanas man att skicka in sina egna kärleksdikter till Bob, och den bästa kommer han sedan läsa upp för kronprinsessan Victoria och Daniel.

Eftersom jag själv skriver, så vet jag hur svår kärlekspoesin är att få till. Mitt eget poetiska skrivande började med en, sedan länge bortglömd, kärleksdikt till min dåvarande flickvän. Kärlekens känsla gränsar till det banala, och kärlekspoesin har en tendens att invaggas i det, men samtidigt förlora det verkliga i känslan av att älska någon. Kärlekspoesin blir ofta för stor och för invecklad, eftersom upplevelsen av kärleken är sådan till naturen.

Detta märks också i den utgivna poesin, åtminstone inom den ändå ganska begränsade fåra där jag läser. Det är inte ofta jag stöter på ren kärlekspoesi, men jag söker å andra sidan inte särskilt mycket efter den.

Det finns förstås undantag. Jag tänker genast på Eeva Kilpis Säg till om jag stör, vilken jag kan utantill, utan att ha läst samlingen, eller ens veta vilken samling den återfinns i. Inte ens titeln är jag säker på.

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Denna enkelhet och kärnfullhet, med vilken Kilpi skulpterar kärlekens hela varande på sju rader, är typisk för bra kärlekspoesi. I ett samtal mellan Göran Greider och Bob Hansson i Babel uttalar sig Greider om just detta, att en bra kärleksdikt bör vara ca. 7-8 rader lång.

”Nuet kan beräknas till ca. 7-8 rader,” påstår Greider.

Ett annat exempel jag kommer att tänka på är Lars Forssells första strof i dikten Det enda jag dröjer vid, som också skulpterar kärlekens ögonblick och evighet.

Det enda jag kommer dröja vid
Som man dröjer ett ögonblick
Är dig

Vad har du för tankar om kärlekspoesi? Har du någon, eller några absoluta favoriter? Låt mig få veta.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2010. | Permalänk | 4 kommentarer |
Etiketter: astrid trotzig, babel, bob hansson, eeva kilpi, göran greider, kärlekspoesi, lars forssell, svt

I min läshörna.

Jimmy Asklund — Mon, 07 Dec 2009 19:48:43 +0000

Just nu har vi det otroligt rörigt hemma, inredningen till det som var vår äldsta dotters rum är utställt/utslängt i vardagsrummet. Hon är 2,5 år, men har redan fler saker än jag har, och snart också fler böcker än jag har. Det är verkligen väldigt rörigt i vårt vardagsrum just nu.

Barnen ska få de vuxnas rum, och tvärtom. Vi behöver inte det stora rummet, våra barn har större behov av det än vi. Större behov av lekyta. Det lilla rummet har nu fått nytt golv, och ny tapet osv. Det blir jättefint, och imorgon ska det köpas ny säng, vår stora kommer inte in. Vi ska ligga mer trångt, det är våra barn värda, så de får sin lekyta.

Själv har jag länge drömt om en liten läshöra, en där jag verkligen vill sitta och läsa. Under ett par år har jag läst under lite kaosartade former, det har varit lite läs-där-du-står-känsla över det hela. Jag har haft en fåtölj, ämnad för läsning och kontemplation. Den har varit helt felplacerad, i samma rum som den stora TV:n. Distraktionen har varit allt för stor. Inte för att jag hellre ser på TV. Jag ser överlag väldigt lite på TV. Men, någon säger något i något program, och jag fastnar, och bokstunden är förstörd.

Men nu, nu har jag min lilla läshörna. Jag fick offra en bokhylla, fick packa ner ytterligare några böcker, och förpassa dessa till källaren. Det gör mig inget. Nu har jag min egen hörna. Den är väldigt enkel, min hörna innehåller min bokhylla (som jag måste rensa i ytterligare), en plats att ställa min espressokopp på, min fåtölj och ett ljus som faller snett ovanifrån. Jag behöver inte mer än så.

Hur, och var, läser ni helst era böcker?

Läsberoendets vara eller icke vara.

Jimmy Asklund — Sun, 22 Nov 2009 21:09:22 +0000

Hos Bokmania hittar jag ett test som är taget från tidningen Vi Läser. Den handlar om bokberoende, och med risk för att blottlägga det jag brukar kalla för min aviga inställning till litteraturen så svarar jag gärna på de åtta frågor som testet innehåller. Ni förstår ju förstås att jag inte avskyr litteratur, för om så vore fallet skulle jag inte blogga så mycket om det, men ändå, jag har inget beroende, och läsandet utgör oftast ingen besatthet för mig. Men jag har svårt att göra mig av med böcker jag läst, det ska erkännas, så någon form av beroende har jag väl. Nåväl, här kommer frågorna och mina svar:

1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?

Nej, mina varma tankar sparar jag alltid åt min fru Frida, och mina barn Stella-Marie och Elvira. De gånger jag tänker på litteratur är när jag läser den, och när jag skriver om den.

2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?

Nej. Jag har andra intressen.

3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?

Ibland blir jag rastlös och irriterad när jag får läsa.

4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?

Nej, det har jag aldrig gjort.

5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?

Absolut. Tiden räcker aldrig till. Från min presentationssida på PocketBlogg.se: ”Jag avskyr känslan av att inte hinna läsa alla klassiker och allt nytt som släpps.” Så är det verkligen.

6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?

Nej, jag gör bara ett hundöra och lägger tillbaka boken i hyllan.

7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa i stället?

Nej, det har väl hänt vid ett fåtal tillfällen i så fall.

8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?

Inte vad jag vet, men det är möjligt, absolut. Under vissa perioder läser jag extremt mycket, det kan hända att jag går ”upp i det” för mycket, speciellt eftersom väldigt få personer i min direkta närhet läser litteratur i någon större (om ens mindre) utsträckning.

Jag framstår kanske som ambivalent, men detta är ”min litteratur”, mitt intresse. Trots att jag inte verkar särskilt intresserad så bloggar jag om litteratur, här (såklart) och på PocketBlogg.se, jag läser lika mycket om litteratur, som jag läser böcker, och jag kan faktiskt tänka mig en framtid med arbete inom bokbranschen. Om det faller sig så. Det är inget jag strävar efter, och det är inget jag gråter över om det inte blir av.

Jag älskar litteraturen, jag älskar att avsky litteraturen.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2009. | Permalänk | 1 kommentar |
Etiketter: bokmania, enkät, läsning, litteratur, pocketblogg, pocketblogg.se, test, vi läser

Lilla O:s poesiutmaning.

Jimmy Asklund — Wed, 18 Nov 2009 01:14:39 +0000

Lilla O har också en lyrikutmaning under november där hon plockat ut tre relativt unga poeter att välja mellan: Sara Hallström, Johannes Anyuru och Daniel Boyacioglu.

Hallström har jag inte läst själv, så jag kanske måste kolla upp hennes Rötter smälter.

Johannes Anyuru har jag ju tjatat om en hel del här på mikropoesi.se, och mer kommer det faktiskt bli, vare sig ni vill eller inte.

Daniel Boyacioglu har jag recenserat i andra sammanhang. Det är ingen hemlighet att jag har svårt för hans lyrik.

Följ nu Lilla O:s råd. Läs, om så bara en dikt, en sida, och skriv sedan ett blogginlägg om din upplevelse, innan du droppar en direktlänk i kommentarerna på hennes blogg.

Extra info:

Presentation (Sara Hallström): http://www.norstedts.se/Forfattare/…
Presentation (Johannes Anyuru): http://www.norstedts.se/Forfattare/…

© Jimmy / mikropoesi.se, 2009. | Permalänk | Inga kommentarer |
Etiketter: daniel boyacioglu, johannes anyuru, lästips, lilla o, Lyrik, lyrikutmaning, poesiutmaning, sara hallström

Ebokens genomslag? Inte för mig.

Jimmy Asklund — Sun, 08 Nov 2009 00:04:40 +0000

Diskussionen om eboken, läsplattan/eplattan, kalla den vad du vill, känns inte det minsta angelägen. Kalla mig gärna bakåtsträvare, men plattan saknar väsentliga funktioner. Efter kulturnyheternas inslag om läsplattan skrev jag följande på Twitter:

Jag skulle kunna tänka mig att läsa på eplatta. Om de är lika tjocka som böcker, säljs styckvis som böcker, och klarar hundöron.

För mig är det dessa kriterier jag älskar hos en bok. Bokhyllorna och dess innehåll utgör också en viktig del av läsningen. Man söker en bok i hyllan, och hittar samtidigt två andra att läsa osv. Hundöron och understrykningar är väldigt viktiga för mig, speciellt när jag läser inför en recension. Nu vet jag egentligen inte om det finns läsplattor som klarar någon form av uppmärkning av viktiga sidor och passager, men allvarligt talat, ett digital hundöra låter inte särskilt charmigt.

Näe, jag tänker inte jubla, och jag tänker streta emot så länge det bara går.

Språk går före berättelse.

Jimmy Asklund — Fri, 30 Oct 2009 00:47:53 +0000

Poesi eller prosa? Varför har just jag en förkärlek för lyriken? Jag läser en hel del prosa, i form av romaner, noveller osv, men allra helst slår jag mig ner i soffan med en lyriksamling. Jag har försökt förstå varför, och har via några enstaka minnesfragment lyckats skapa mig en splittrad bild som en del av en första förklaring. Det finns några isolerade händelser i min barndom som kan hjälpa till att förklara lite av min språkfascination.

När jag var barn kände jag en stor kärlek till språket. Inte bokstäverna eller grammatiken, jag hade samma problem som de flesta andra att se skillnad mellan bokstäverna d och b, och jag kan definitivt inte redogöra för vad presens particip innebär ens idag. Jag intresserade mig för språkets principer och språkets användningsområden. Det fanns också en styrka, det kunde jag se trots min ringa ålder, i det outtalade, som fascinerade. Jag kunde dock inte då formulera mig på det vis jag kan idag, men känslan för denna kraft, denna slitning, mellan det sagda och det osagda fanns där. Att språket kunde låta så mycket i det tysta! Detta var en tidig insikt.

Några år senare. Jag och min familj tittar på någon form av politisk debatt på TV. Trots att jag inte förstår vad de pratar om så framstår det som om jag, kvartssekunden innan alla ord uttalas, vet vad som ska sägas. Ord för ord. Jag blir fascinerad, och totalt lamslagen av detta. Tänk om jag kan styra deltagarnas tal? Jag var övertygad om att jag funnit min superhjältekraft. Fantasin var det verkligen inget fel på iaf.

Det jag då upplevde var förstås min första insyn i hur snabbt hjärnan uppfattar omgivningen och språket. Jag blev knockad, och eftersom jag hade levt i villfarelsen att ordförståelsen förvisso gick snabbt, men ändå med en viss, ibland märkbar, fördröjning, så upplevde jag denna ”plötsliga” direkthet som att jag fick ordet till mig snabbare än den som skulle uttala det. Där såddes ett frö till ett senare utforskande av förståelseuppbrottet, modifieringen av förståelsen. Om hjärnan reagerar så snabbt bör man kunna lura den att förstå fel osv, och där ligger en stor del av min fascination för språket även idag.

Vid en något högre ålder började min lexikala fas. ALLT som uttalades kunde också slås upp, synas i sömmarna, och förklaras. Den direkta ordförståelsen, dvs den omedvetna, hade nu förstärkts av en fördjupad ordförståelse, till många närståendes stora förtret. Jag hade nog svårt att inse att de allra flesta samtal egentligen inte krävde en fördjupad förståelse. Ordens etymologiska bakgrund behövde inte alltid utforskas. Men jag ville verkligen veta. Hela tiden. Under denna period hade jag förstås också läst väldigt mycket, åtminstone i jämförelse med de flesta jämnåriga jag kände, och det var då uteslutande prosa. Jag visste nog inte ens vad poesi var. Jag tyckte om att läsa, men det var något med romanen som form som jag inte riktigt gillade, ordens förpackning störde mig lite. Jag var intresserad av språket, inte berättelsen. Berättelserna i sig intresserade mig egentligen inte i någon större utsträckning alls.

Jag läser fortfarande mycket romaner, inte minst för min medverkan på PocketBlogg, men fortfarande kan jag störa mig på romanformen. Det är ju, som sagt, språket, inte berättelsen som alltid har intresserat mig, och då passar poesin mycket bättre.

Hur ser läsningen ut för dig, vad läser du helst, och har du någon förklaring till det? Berätta gärna om dina upplevelser kring detta.