Kategori Om läsning

Fler tankar kring kärlekspoesin.

Ibland har jag funderat över varför vissa strofer och hela dikter sätter sig mer än andra. Självklart är det så att vissa texter tilltalar mig mer än andra, men utöver det? Varför kan jag t.ex. Eeva Kilpis Säg till om jag stör utantill? Det är en sådan dikt som vanligtvis inte tilltalar mig särskilt mycket, den är egentligen för direkt och enkel, nästan banal. Och slutknorren har för stor betoning, vilket vanligtvis skulle få hela diktens tema att kännas sökt.

Jag tror att den enda gången detta banala uttryck faktiskt fungerar för mig är när poesin handlar om just kärlek, av den enkla anledningen att de flesta krånglar till kärleken i poesin alldeles för mycket. När man lyckas lyfta fram kärnan i att älska på ett fåtal rader, och samtidigt samla nuets närvaro, och framtiden i dessa, så är det ett tecken på att man lyckats med sin kärlekspoesi. Kärleksdikten kan inte vara abstrakt och utan kärnfullhet.

Låt mig förklara. Kärleken är abstrakt till sin natur, den kan inte greppas, knappt förklaras i ord. Därför behöver poesin om kärleken vara konkret, enkel, kärnfull för att förstås. Kärlekspoesin måste konkretisera känslan som omger kärleken, snarare än kärleken själv. Vad gör man när man älskar och blir älskad tillbaka? Man rubbar någons hela existens.

Läs mer

Hiphop och poesi.

Om jag ska försöka ringa in vad som fött mitt intresse för poesi så är det otvivelaktigt två saker saker i min ungdoms dagar som lett mig hit. Jag vet egentligen inte vilket som inträffade först, men säkert är att de båda startskotten låg väldigt nära varandra, och sedan kom att överlappa varandra under flera års tid. Det ena var, som jag skrev i ett tidigare inlägg, att jag skrev en kärleksdikt till min dåvarande flickvän. Själva poesiläsningen kom först senare. Egentligen ganska långt senare. Jag skrev alltså poesi utan att själv ha läst någon tidigare.

Men mitt intresse började, som sagt, med mitt eget skrivande, och när jag sedan upptäckte Lukas Moodysson, Bob Hansson, Sonja Åkesson, Kristina Lugn m.fl. så var intresset någorlunda komplett. Åtminstone vad gäller den rena poesin, den som påstår sig vara poesi. Den som till form och innehåll är uttalad poetisk, och lätt att känna igen som sådan.

Men det fanns också ytterligare en anledning till att jag fastnade för poesin, en anledning som inte är lika lätt att känna igen som poesi, och många skulle aldrig erkänna den som sådan. Dess estetik är inte fin nog att kallas poesi, och till viss del kan jag förstå den tanken, men jag menar att det är felaktigt.

Läs mer

Väntrumssysselsättning.

Idag, medan vi väntade på barnens mamma i sjukhusets väntrum, så försökte jag få mina barn att inse vikten av att hitta ”rätt” sysselsättning i tråkiga situationer. Jag tyckte att en varsin bok skulle vara perfekt. Det höll i några sekunder. Kritorna och bilarna lockade mer.

Boken med stort B.

Veckans bloggtema hos Sofia Mirjamsdotter är Boken. Med stort B. Det vill säga den där boken som haft störst inflytande på dig. Den som påverkat ditt liv allra mest.

För mig borde det kanske vara den bok som fick mig att fastna för poesin, den som fick mig att läsa nästa samling och nästa och nästa osv. Men jag har ingen aning om vilken bok det var. Jag började läsa poesi eftersom jag själv skrivit poesi under en längre tid, och jag tyckte det var närmast pinsamt att påstå att jag skrev poesi utan att egentligen läst någon själv. Jag trodde inte att jag skulle fastna, så jag läste bara för att få en bild av hur utgiven poesi såg ut. Många samlingar senare insåg jag att jag i stort sett gått över till poesin, och lämnat prosan i skymundan. Prosan var tråkig i jämförelse, och fattig i språket.

Det är lite tråkigt att inte ha någon sådan samling att gå tillbaka till idag. Den största läsupplevelsen har två former, den ena är den som markerar en storslagen start, och den andra är den som man har just nu. Allting däremellan är transportsträckor. Jag menar förstås inte att inget sätter spår framåt i tid, men även det mest beständiga har svårt att nå upp till det pågående. Och nu-läsningen behöver all kraft.

Vad gäller prosan så har jag ett så tydlig minne, där Strindbergs Röda rummet kom att innebära en sådan storslagen start. Det var med den jag började skriva själv, och det var med den jag övergav all form av ungdomslitteratur för att ge plats åt all den vuxna text jag tidigare gått miste om. Med poesin – enbart vaga minnen av Lugn, Öijer, Åkesson m.fl. En dimma, eller en känsla av ”personlig epok”, att vara i ett sökande.

Men, om jag ändå ska plocka ut ett verk, en samling som kommer följa mig under en lång tid, och som jag snart kommer läsa igen, så blir det en samling som jag läste i slutet av förra året, och även publicerade en recension av, nämligen Gloria Gervitz Migrationer, om vilken jag skrev att dess text utgjorde ”en mästerlig balansgång mellan längtan och förståelse.”

Läs den! Och nu kan det ju hända att flera av er kommer direkt hit från Sofia. Kanske har ni aldrig tidigare läst poesi, men denna samling är väl värd en läsning, och den är enkel att läsa, även för en, inbillar jag mig, ovan läsare.

Babel och dina kärleksdikter.

Denna omgång av Babel har jag inte sett något avsnitt. Förrän idag, då jag tittade på det senaste, som jag spelat in. Jag har varit lite avigt inställd till Babel, och egentligen alla former av litteraturprogram på TV sedan SVT lade ner Röda rummet. Gunilla Kindstrand fick mig att sitta som klistrad vid varje avsnitt. Babel har verkligen gått upp och ner från säsong till säsong. Förra säsongen tyckte jag att ett mer passande namn var Babbel. Nog om detta, det avsnitt jag såg idag, verkade vara en återgång till ett format som passar mig bättre, men jag är osäker på om det stämmer, eller om det bara var den alltid lika härliga Torgny Lindgren som lyfte programmet.

Jag hade äran att få närvara under ett samtal mellan nämnde Lindgren, Astrid Trotzig och en tredje författare, som jag tyvärr inte minns vem det var, på Marieborgs Folkhögskola för ett antal år sedan. Det bör har varit 2002-2003, någon gång. Lindgren hade just gett ut Pölsan, ur vilken han läste och berättade om. Jag hade inte läst den då, men suget blev så stort att jag genast köpte den, och under ett par veckor som följde läste jag flera av hans tidigare romaner. Han är en fantastisk berättare, och just Pölsan håller jag som en av 00-talets absoluta svenska litterära höjdpunkter. Åtminstone i romanform.

En annan person som figurerar i Babel denna säsong är Bob Hansson, vilken jag också haft äran att få lyssna till, vid en uppläsning på Café Swartz som ligger i anslutning till Norrköpings Stadsbibliotek. I Babel har han som uppgift att, som jag förstod, både skriva, och leta upp, en perfekt kärleksdikt. Som tittare uppmanas man att skicka in sina egna kärleksdikter till Bob, och den bästa kommer han sedan läsa upp för kronprinsessan Victoria och Daniel.

Läs mer

I min läshörna.

jimmy i läshörnanJust nu har vi det otroligt rörigt hemma, inredningen till det som var vår äldsta dotters rum är utställt/utslängt i vardagsrummet. Hon är 2,5 år, men har redan fler saker än jag har, och snart också fler böcker än jag har. Det är verkligen väldigt rörigt i vårt vardagsrum just nu.

Barnen ska få de vuxnas rum, och tvärtom. Vi behöver inte det stora rummet, våra barn har större behov av det än vi. Större behov av lekyta. Det lilla rummet har nu fått nytt golv, och ny tapet osv. Det blir jättefint, och imorgon ska det köpas ny säng, vår stora kommer inte in. Vi ska ligga mer trångt, det är våra barn värda, så de får sin lekyta.

Själv har jag länge drömt om en liten läshöra, en där jag verkligen vill sitta och läsa. Under ett par år har jag läst under lite kaosartade former, det har varit lite läs-där-du-står-känsla över det hela. Jag har haft en fåtölj, ämnad för läsning och kontemplation. Den har varit helt felplacerad, i samma rum som den stora TV:n. Distraktionen har varit allt för stor. Inte för att jag hellre ser på TV. Jag ser överlag väldigt lite på TV. Men, någon säger något i något program, och jag fastnar, och bokstunden är förstörd.

Men nu, nu har jag min lilla läshörna. Jag fick offra en bokhylla, fick packa ner ytterligare några böcker, och förpassa dessa till källaren. Det gör mig inget. Nu har jag min egen hörna. Den är väldigt enkel, min hörna innehåller min bokhylla (som jag måste rensa i ytterligare), en plats att ställa min espressokopp på, min fåtölj och ett ljus som faller snett ovanifrån. Jag behöver inte mer än så.

Hur, och var, läser ni helst era böcker?

Läsberoendets vara eller icke vara.

Hos Bokmania hittar jag ett test som är taget från tidningen Vi Läser. Den handlar om bokberoende, och med risk för att blottlägga det jag brukar kalla för min aviga inställning till litteraturen så svarar jag gärna på de åtta frågor som testet innehåller. Ni förstår ju förstås att jag inte avskyr litteratur, för om så vore fallet skulle jag inte blogga så mycket om det, men ändå, jag har inget beroende, och läsandet utgör oftast ingen besatthet för mig. Men jag har svårt att göra mig av med böcker jag läst, det ska erkännas, så någon form av beroende har jag väl. Nåväl, här kommer frågorna och mina svar:

1. Är du ständigt försjunken i tankar om litteraturen?

Nej, mina varma tankar sparar jag alltid åt min fru Frida, och mina barn Stella-Marie och Elvira. De gånger jag tänker på litteratur är när jag läser den, och när jag skriver om den.

2. Tycker du att en tillvaro utan böcker vore begränsad, tråkig och intetsägande?

Nej. Jag har andra intressen.

3. Blir du rastlös och irriterad när du inte får läsa?

Ibland blir jag rastlös och irriterad när jag får läsa.

4. Läser du för att få lindring när du mår dåligt?

Nej, det har jag aldrig gjort.

5. Känner du att tiden aldrig räcker till för allt du skulle vilja läsa?

Absolut. Tiden räcker aldrig till. Från min presentationssida på PocketBlogg.se: ”Jag avskyr känslan av att inte hinna läsa alla klassiker och allt nytt som släpps.” Så är det verkligen.

6. Kan du ha svårt att sluta läsa när du väl börjat?

Nej, jag gör bara ett hundöra och lägger tillbaka boken i hyllan.

7. Händer det att du låter bli att göra något du borde ha gjort för att läsa i stället?

Nej, det har väl hänt vid ett fåtal tillfällen i så fall.

8. Har anhöriga eller vänner tyckt att du läser för mycket?

Inte vad jag vet, men det är möjligt, absolut. Under vissa perioder läser jag extremt mycket, det kan hända att jag går ”upp i det” för mycket, speciellt eftersom väldigt få personer i min direkta närhet läser litteratur i någon större (om ens mindre) utsträckning.

Jag framstår kanske som ambivalent, men detta är ”min litteratur”, mitt intresse. Trots att jag inte verkar särskilt intresserad så bloggar jag om litteratur, här (såklart) och på PocketBlogg.se, jag läser lika mycket om litteratur, som jag läser böcker, och jag kan faktiskt tänka mig en framtid med arbete inom bokbranschen. Om det faller sig så. Det är inget jag strävar efter, och det är inget jag gråter över om det inte blir av.

Jag älskar litteraturen, jag älskar att avsky litteraturen.

Lilla O:s poesiutmaning.

Lilla O har också en lyrikutmaning under november där hon plockat ut tre relativt unga poeter att välja mellan: Sara Hallström, Johannes Anyuru och Daniel Boyacioglu.

Hallström har jag inte läst själv, så jag kanske måste kolla upp hennes Rötter smälter.

Johannes Anyuru har jag ju tjatat om en hel del här på mikropoesi.se, och mer kommer det faktiskt bli, vare sig ni vill eller inte.

Daniel Boyacioglu har jag recenserat i andra sammanhang. Det är ingen hemlighet att jag har svårt för hans lyrik.

Följ nu Lilla O:s råd. Läs, om så bara en dikt, en sida, och skriv sedan ett blogginlägg om din upplevelse, innan du droppar en direktlänk i kommentarerna på hennes blogg.

Extra info:

Presentation (Sara Hallström): http://www.norstedts.se/Forfattare/…
Presentation (Johannes Anyuru): http://www.norstedts.se/Forfattare/…

Ebokens genomslag? Inte för mig.

Diskussionen om eboken, läsplattan/eplattan, kalla den vad du vill, känns inte det minsta angelägen. Kalla mig gärna bakåtsträvare, men plattan saknar väsentliga funktioner. Efter kulturnyheternas inslag om läsplattan skrev jag följande på Twitter:

Jag skulle kunna tänka mig att läsa på eplatta. Om de är lika tjocka som böcker, säljs styckvis som böcker, och klarar hundöron.

För mig är det dessa kriterier jag älskar hos en bok. Bokhyllorna och dess innehåll utgör också en viktig del av läsningen. Man söker en bok i hyllan, och hittar samtidigt två andra att läsa osv. Hundöron och understrykningar är väldigt viktiga för mig, speciellt när jag läser inför en recension. Nu vet jag egentligen inte om det finns läsplattor som klarar någon form av uppmärkning av viktiga sidor och passager, men allvarligt talat, ett digital hundöra låter inte särskilt charmigt.

Näe, jag tänker inte jubla, och jag tänker streta emot så länge det bara går.

Språk går före berättelse.

Poesi eller prosa? Varför har just jag en förkärlek för lyriken? Jag läser en hel del prosa, i form av romaner, noveller osv, men allra helst slår jag mig ner i soffan med en lyriksamling. Jag har försökt förstå varför, och har via några enstaka minnesfragment lyckats skapa mig en splittrad bild som en del av en första förklaring. Det finns några isolerade händelser i min barndom som kan hjälpa till att förklara lite av min språkfascination.

När jag var barn kände jag en stor kärlek till språket. Inte bokstäverna eller grammatiken, jag hade samma problem som de flesta andra att se skillnad mellan bokstäverna d och b, och jag kan definitivt inte redogöra för vad presens particip innebär ens idag. Jag intresserade mig för språkets principer och språkets användningsområden. Det fanns också en styrka, det kunde jag se trots min ringa ålder, i det outtalade, som fascinerade. Jag kunde dock inte då formulera mig på det vis jag kan idag, men känslan för denna kraft, denna slitning, mellan det sagda och det osagda fanns där. Att språket kunde låta så mycket i det tysta! Detta var en tidig insikt.

Läs mer

Copyright © mikropoesi.se

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress