Jag hade äran att få närvara under ett samtal mellan nämnde Lindgren, Astrid Trotzig och en tredje författare, som jag tyvärr inte minns vem det var, på Marieborgs Folkhögskola för ett antal år sedan. Det bör har varit 2002-2003, någon gång. Lindgren hade just gett ut Pölsan, ur vilken han läste och berättade om. Jag hade inte läst den då, men suget blev så stort att jag genast köpte den, och under ett par veckor som följde läste jag flera av hans tidigare romaner. Han är en fantastisk berättare, och just Pölsan håller jag som en av 00-talets absoluta svenska litterära höjdpunkter. Åtminstone i romanform.

En annan person som figurerar i Babel denna säsong är Bob Hansson, vilken jag också haft äran att få lyssna till, vid en uppläsning på Café Swartz som ligger i anslutning till Norrköpings Stadsbibliotek. I Babel har han som uppgift att, som jag förstod, både skriva, och leta upp, en perfekt kärleksdikt. Som tittare uppmanas man att skicka in sina egna kärleksdikter till Bob, och den bästa kommer han sedan läsa upp för kronprinsessan Victoria och Daniel.

Eftersom jag själv skriver, så vet jag hur svår kärlekspoesin är att få till. Mitt eget poetiska skrivande började med en, sedan länge bortglömd, kärleksdikt till min dåvarande flickvän. Kärlekens känsla gränsar till det banala, och kärlekspoesin har en tendens att invaggas i det, men samtidigt förlora det verkliga i känslan av att älska någon. Kärlekspoesin blir ofta för stor och för invecklad, eftersom upplevelsen av kärleken är sådan till naturen.

Detta märks också i den utgivna poesin, åtminstone inom den ändå ganska begränsade fåra där jag läser. Det är inte ofta jag stöter på ren kärlekspoesi, men jag söker å andra sidan inte särskilt mycket efter den.

Det finns förstås undantag. Jag tänker genast på Eeva Kilpis Säg till om jag stör, vilken jag kan utantill, utan att ha läst samlingen, eller ens veta vilken samling den återfinns i. Inte ens titeln är jag säker på.

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Denna enkelhet och kärnfullhet, med vilken Kilpi skulpterar kärlekens hela varande på sju rader, är typisk för bra kärlekspoesi. I ett samtal mellan Göran Greider och Bob Hansson i Babel uttalar sig Greider om just detta, att en bra kärleksdikt bör vara ca. 7-8 rader lång.

”Nuet kan beräknas till ca. 7-8 rader,” påstår Greider.

Ett annat exempel jag kommer att tänka på är Lars Forssells första strof i dikten Det enda jag dröjer vid, som också skulpterar kärlekens ögonblick och evighet.

Det enda jag kommer dröja vid
Som man dröjer ett ögonblick
Är dig

Vad har du för tankar om kärlekspoesi? Har du någon, eller några absoluta favoriter? Låt mig få veta.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2010. | Permalänk | 4 kommentarer |
Etiketter: astrid trotzig, babel, bob hansson, eeva kilpi, göran greider, kärlekspoesi, lars forssell, svt

Det råder väl inget

Men att se en koppling till den nutida poesins mer fria form är kanske svårare. Det finns undantag, poeter som gör det enklare för oss, och oftast återfinns dessa, inte helt oväntat, bland slamrörelsens poeter, bland estradörerna som i sitt poetiska arbete suddar ut gränserna mellan ordet och publiken. Och som ofta tar till en form av genreöverskridande för att nå ut med sin text på ett så effektivt sätt som möjligt. I Sverige har vi några poeter som gått från scen till bok, eller snarare breddat sin repertoar till att inbegripa de båda, och vilka samtidigt lyckats med att skapa en fusion mellan rap och lyrik. Den mest namnkunnige är förstås Daniel Boyacioglu, vars allra mest naturliga element är, och har varit, scenen.

Internationellt sett har vi istället den amerikanska artisten Saul Williams som framgångsrikt och nästan märkligt obemärkt blandar hiphop-estetik med poesi och s.k. spoken word:

I slept once, the dream has yet to end
It was a purple evening such as this
The curtains had been pulled by a hand unattached
I lay propped on a pillow of eagle feathers
On a couch framed with the skeletons
Of my uncles and great uncles

I did not intend to close my eyes but then I did
The night is falling on the moist palms
Of children too weak to bear it’s weight
The stars are visibly breathing
In fact they almost look as if they are chewing gum

-Robeson, från albumet Amethyst rock star (2001)

Detta är, i allra högsta grad, poesi. Samtidigt utgör texten ett överskridande på flera plan. Tidsaspekten. Bilder som påminner om äldre lyrik, men i en form som känns nyare, fräschare. Genre. I den mån man kan tala om flera olika kulturyttringar som varande olika genrer. Det är poesi, musik och spoken word. Och alla delar är lika viktiga.

Nu är ju inte Johannes Anyuru känd som rappare, men som författare har han mycket av sitt poetiska bagage på just en scen, och inom spoken word. Beröringspunkterna med Williams är många, och dessa kan ses som en viktig ingång till Anyurus författarskap. Med ena foten i poesin, det skrivna, och med den andra foten i spoken word, det höglästa, tar han framförallt poesin till en spännande nivå i såväl debuten Det är bara gudarna som är nya som Omega. Den sistnämnda kan läsas som en form av sorgesång för en nära bortgången vän, och redan i den inledande dikten lyser känslan för hiphopen igenom:

…det är någon
sampling, fyra toner bara, som liksom faller över
varandra, brli-kling-bli-kling, inget mer, och ändå
hinner den som är sist kvar gråta för alla de
andra? Kanske … Keep it real, från Jamals första
album, det är Erick Sermon som har proddat tror
jag -

Du tyckte mycket om den i alla fall, när du levde
Brli-kling-bli-kling: det är fred. Sen kommer
trummorna, som är kriget, och rösten, som också
är kriget

Måhända är hiphopen inte det mest framträdande draget i Anyurus författarskap, där skiljer sig Anyuru och Williams åt. Anyuru anväder den som en subtil närvaro i sin diktning. Åtminstone i dessa, de två första, samlingarna. Men ibland blixtrar han till och hans syn på rap och poesi blir plötsligt väldigt påtaglig. Det händer inte ofta, men när det sker är han konkret, men fortfarande poetisk, i sin förklaring av sambandet:

Poesin: den är ljuset, tunna brottlinjer
av neon, trådar av ljus som blixtrar ut
inuti nattens hjärna:

”Now we’re all grown up and old / and beyond the cop’s control / they better have the riot gear ready / trying to bag me and get rocked steady.”

I det sista partiet citeras Mobb Deeps Survival of the fittest från skivan The infamous. Det är här på något vis naturligt för Anyuru att påstå att rap är lyrik, och varför inte? Jag köper det. Dess former överlappar varandra, och går bitvis hand i hand. Anyuru tar till vara på detta. Förstår. Om man ska hänge sig åt jämförelser så kan man säga att Anyuru i och med detta genomför den poetiska resa som även Boyacioglu företar sig, men misslyckas med.

Det jag talar om är unga män med ett förflutet, och en framtid, på scenen, och som i bokform försöker att, inte maskera, utan snarare blanda upp sin ungdomliga gatusmarthet med sin intellektualitet i syfte att utforska den språkliga krock som då uppstår, och få läsaren att reflektera över detta. Hos Boyacioglu känns denna krock malplacerad och oäkta, sökt. Hos Anyuru känns den istället vital och naturlig, och i viss mån även nödvändig för hans poesis överlevnad. Där Boyacioglu egentligen inte är bekväm i något läger, rör sig Anyuru obehindrat mellan de båda. Ibland är han på båda sidor samtidigt, beträder med lätthet dubbel mark.

Här finns ytterligare en stor beröringspunkt med Saul Williams. Båda är de duktiga på att utforska denna dualitet, denna plats där de kan ge uttryck för människans dubbla natur. Ingen människa bär på enbart triviala tankar. Inte heller bär hon på enbart invecklade tankar. Båda delar kan samsas i samma person, båda delar kan vara en del av en människas samlade uttryck.

Anyurus komplexitet förstärks sedan i och med Städerna inuti Hall, där han tar ett stort kliv i en riktning som förvisso är tydlig även i Det är bara gudarna som är nya och Omega, fast utan samma självklarhet och ärlighet. Han hittar på något vis fram till den inspirationskälla som så många, och så även han själv, uppgivit som en av hans största: Göran Sonnevi. Samtidigt släpper han hiphopen, lämnar den därhän. Kommer han plocka upp den igen? Det återstår att se.

Johannes Anyurus författarskap kan betraktas från flera olika håll. Detta var en anfallsvinkel, och den är långt ifrån uttömd, men min yta, och ditt lästålamod, är begränsad. Hur man än läser Anyuru så har jag svårt att se att man inte skulle uppskatta det.

Håll ögonen öppna för separata recensioner av Anyurus samlingar här på mikropoesi.se.

Extra info:

Förlagets författarpresentation: http://www.norstedts.se/Forfattare/…
Saul Williams – Robeson: Spotify
Mobb Deep – Survival of the fittest: Spotify
Spoken word: Wikipedia

© Jimmy / mikropoesi.se, 2009. | Permalänk | 5 kommentarer |
Etiketter: