Det råder väl inget tvivel om att det finns många kopplingar mellan hiphopens rap och klassik lyrik. Rap och poesi har ofta väldigt mycket av sitt formspråk gemensamt. Takten som en textens ram, rimmet som en minnets målarduk. Texten som måste foga sig till regler som är bortom författaren. Textens, och innehållets, invanda mönster som är lätta att känna igen, men som samtidigt ska rymma poetens/rapparens person. Där finns den allra tydligaste kopplingen mellan hiphop och poesi. Vissa skulle till och med hävda att det egentligen är samma poesi, att det bara är uttrycksformen som är ny.

Men att se en koppling till den nutida poesins mer fria form är kanske svårare. Det finns undantag, poeter som gör det enklare för oss, och oftast återfinns dessa, inte helt oväntat, bland slamrörelsens poeter, bland estradörerna som i sitt poetiska arbete suddar ut gränserna mellan ordet och publiken. Och som ofta tar till en form av genreöverskridande för att nå ut med sin text på ett så effektivt sätt som möjligt. I Sverige har vi några poeter som gått från scen till bok, eller snarare breddat sin repertoar till att inbegripa de båda, och vilka samtidigt lyckats med att skapa en fusion mellan rap och lyrik. Den mest namnkunnige är förstås Daniel Boyacioglu, vars allra mest naturliga element är, och har varit, scenen.

Internationellt sett har vi istället den amerikanska artisten Saul Williams som framgångsrikt och nästan märkligt obemärkt blandar hiphop-estetik med poesi och s.k. spoken word:

I slept once, the dream has yet to end
It was a purple evening such as this
The curtains had been pulled by a hand unattached
I lay propped on a pillow of eagle feathers
On a couch framed with the skeletons
Of my uncles and great uncles

I did not intend to close my eyes but then I did
The night is falling on the moist palms
Of children too weak to bear it’s weight
The stars are visibly breathing
In fact they almost look as if they are chewing gum

-Robeson, från albumet Amethyst rock star (2001)

Läs mer