mikropoesi.se » Litterära tankar

Till Andreas och Hanna

Jimmy Asklund — Sat, 07 Aug 2010 07:22:14 +0000

Idag är jag och min fru på väg till Kalmar för att närvara på de goda vännerna Andreas och Hannas bröllop. Jag har, trots mitt agg, sökt en passande kärleksdikt dagen till ära. Men där gick jag tyvärr bet.

Jag har funderat på det här med att hålla tal. Jag har inga problem med det, men jag bestämmer mig oftast inte i förväg för om jag kommer göra det eller inte. Jag är ju bara en vän av flera, så därför kommer jag känna av stämningen och bestämma mig på plats, utifrån vilka andra som talar osv. Om jag nu kommer hålla tal så bör det kanske vara inom ett ämne som passar mig. Poesin är ett sådant, men eftersom jag har svårt för kärlekspoesi så hade det lätt kunnat bli ett, i sammanhanget, felaktigt vinklat tal. Så jag har funderat. Och funderat.

Vilken är den mesta kärlekspoesins problem? Att den försöker vara lika stor som kärleken själv. Att den försöker, men misslyckas, med att konkretisera det abstrakta i att älska.

Men Andreas och Hannas kärlekspoesi, den poesi som är deras gemensamma liv, är påtaglig, närvarande. Där kan man kanske bygga upp ett tal?

Fler tankar kring kärlekspoesin.

Jimmy Asklund — Tue, 06 Jul 2010 12:50:50 +0000

Ibland har jag funderat över varför vissa strofer och hela dikter sätter sig mer än andra. Självklart är det så att vissa texter tilltalar mig mer än andra, men utöver det? Varför kan jag t.ex. Eeva Kilpis Säg till om jag stör utantill? Det är en sådan dikt som vanligtvis inte tilltalar mig särskilt mycket, den är egentligen för direkt och enkel, nästan banal. Och slutknorren har för stor betoning, vilket vanligtvis skulle få hela diktens tema att kännas sökt.

Jag tror att den enda gången detta banala uttryck faktiskt fungerar för mig är när poesin handlar om just kärlek, av den enkla anledningen att de flesta krånglar till kärleken i poesin alldeles för mycket. När man lyckas lyfta fram kärnan i att älska på ett fåtal rader, och samtidigt samla nuets närvaro, och framtiden i dessa, så är det ett tecken på att man lyckats med sin kärlekspoesi. Kärleksdikten kan inte vara abstrakt och utan kärnfullhet.

Låt mig förklara. Kärleken är abstrakt till sin natur, den kan inte greppas, knappt förklaras i ord. Därför behöver poesin om kärleken vara konkret, enkel, kärnfull för att förstås. Kärlekspoesin måste konkretisera känslan som omger kärleken, snarare än kärleken själv. Vad gör man när man älskar och blir älskad tillbaka? Man rubbar någons hela existens.

Jessica (Ord och inga visor) ger sin bild av kärlekspoesin i inlägget ”Varför samhällspoesi är bättre än kärlekspoesi”, och jag håller till viss del med, även om jag ibland känner något när jag läser kärlekspoesi. Däremot är det svårt att sålla, att plocka ut godbitarna, och därför söker jag aldrig upp kärlekspoesi, för att jag tröttnar. Tröttnar på skiten, om ni ursäktar. Jag vill inte älska någon som en nyutsprungen ros älskar solsken osv. Det blir för mycket. Det blir för… kladdigt och romantiskt. Det blir för abstrakt, trots att det är ett försök att konkretisera kärleken i sig.

Poeten Gösta Friberg vann Babels tävling med kärleksdikter till Daniel och Victoria med dikten ”Din hand…”, och den tycker jag ändå fungerar, trots en usel titel.

din hand vilar
på min ärm
en beröring
som för ett ögonblick
upphäver
att vi en gång båda
är borta

Den fungerar eftersom den innehåller de element som krävs för att fungera som kärleksdikt på mig – nuet och framtiden, och detta att inte tillskriva kärleken i sig en massa sliskiga attribut. Detta är ändå på gränsen för vad jag klarar av. Ordet beröring är sedan tidigare förstört av andra som försökt skriva kärleksdikt. Hade det stått ihop med ett ord som exempelvis ”skälvande” hade jag inte klarat mer. Det är detta, att hålla sig på rätt sida denna tunna linje som gör kärlekspoesin svårskriven. Jag inbillar mig att man ofta inte vet när man kliver över den. Därför föredrar jag poeter som inte ens försöker.

Och ändå har vissa strofer, och hela kärleksdikter, satt sig. Jag vet inte varför.

Hiphop och poesi.

Jimmy Asklund — Tue, 01 Jun 2010 20:55:44 +0000

Om jag ska försöka ringa in vad som fött mitt intresse för poesi så är det otvivelaktigt två saker saker i min ungdoms dagar som lett mig hit. Jag vet egentligen inte vilket som inträffade först, men säkert är att de båda startskotten låg väldigt nära varandra, och sedan kom att överlappa varandra under flera års tid. Det ena var, som jag skrev i ett tidigare inlägg, att jag skrev en kärleksdikt till min dåvarande flickvän. Själva poesiläsningen kom först senare. Egentligen ganska långt senare. Jag skrev alltså poesi utan att själv ha läst någon tidigare.

Men mitt intresse började, som sagt, med mitt eget skrivande, och när jag sedan upptäckte Lukas Moodysson, Bob Hansson, Sonja Åkesson, Kristina Lugn m.fl. så var intresset någorlunda komplett. Åtminstone vad gäller den rena poesin, den som påstår sig vara poesi. Den som till form och innehåll är uttalad poetisk, och lätt att känna igen som sådan.

Men det fanns också ytterligare en anledning till att jag fastnade för poesin, en anledning som inte är lika lätt att känna igen som poesi, och många skulle aldrig erkänna den som sådan. Dess estetik är inte fin nog att kallas poesi, och till viss del kan jag förstå den tanken, men jag menar att det är felaktigt.

Den andra anledningen var hiphopmusik/rap. Jag förstod det inte då, men på senare år förstod jag att det fanns ett djupt samband mellan dessa båda intressen, att de egentligen hörde ihop.

Det var i samband med att jag såg filmen Slam, med Saul Williams i huvudrollen, som jag började se sambandet. Här såg jag en rappare som var poet som var rappare som var poet osv. Vi börjar med ett filmklipp från ovan nämnda film, och poemet Amethyst rock:

Jag var ju inne och nosade på Saul Williams i mitt inlägg om Johannes Anyuru: Det är bara formen som är ny, och det finns många fler exempel där han visar att han är poet ut i fingerspetsarna. Ganska många av dem finns både i form av uppläsningspoesi och ton/beatsatta. Det blir dubbelt på många sätt. Musikalitet och text bildar en förening som, åtminstone i min värld, är svårslagen. Den ena formen är på ett sätt svår att särskilja från den andra. Det är musikaliskt i uppläsningen, och poetiskt uppläst till ett beat. Ännu en dimension uppnås när texten handlar om musik, och dess historia:

Whereas, breakbeats have been the missing link connecting the diasporic community to its drum woven past

Whereas the quantised drum has allowed the whirling mathematicians to calculate the ever changing distance between rock and stardom.

Whereas the velocity of the spinning vinyl, cross-faded, spun backwards, and re-released at the same given moment of recorded history, yet at a different moment in time’s continuum has allowed history to catch up with the present.

-Coded language

Ovanstående är ett lysande exempel på Williams genreöverskridande kvaliteter. Här är poemet, uppläst av Williams själv (dock nedklippt), inspelat på TV-showen Def Jam Poetry som haft som mission att lyfta fram kopplingarna mellan just poesi och rap:

Lyssna sedan på samma text, men nu tonsatta av Dn’B-producenten Krust, och min tankecirkel blir komplett: Coded Language (Spotify). Williams må vara den främste att blanda dessa olika estetiker, mycket tack vare att han själv pratar om sina texter som poetiska, och, vilket jag visat, gärna läser upp dem som sådana.

Men det finns självklart fler artister inom hiphopsfären som, när de rappar, använder en stil som påminner mer om uppläsningpoesi än det som vi vanligtvis förknippar med att rappa. Producenten Alias är en sådan. Hans musik är till stor del instrumental och beatbaserad, men han visar sig också ha stor kunskap i uppläsningens konst. En stor skillnad mellan hans texter och ex. 50 cent, är att Alias tenderar att ha mer av en historia bakom. Han är inte bara ”Surrounded by hoes”, och om han nu är det så rappar han inte om att låta dem slicka på hans klubba osv. Sådana texter blir rätt tröttsamma i längden.

Ett väldigt bra exempel på Alias känsla för text och berättande är låten Watching water, från skivan The other side of the looking glass. Ett bra stycke berättande över ett medryckande beat och en närmast meditativ pianoslinga. Känsla och text i symbios. Watching water (Spotify).

Självklart började mitt intresse för hip hop-musiken i ghetto-gangstaprylen. Jag trodde det var så det skulle låta, att alla rappare var ”insane in the membrane”, osv. Men för min del gick intresset snart från att ha bestått av 70% beatfascination, 10% text och 20% förvirrat oförstånd, till det nämaste 50/50-förhållande där jag uppskattar texten lika mycket som beatet, och där befinner jag mig fortfarande. Detta drevs ju förstås på av att jag hittade mer och mer musik (dock fortfarande hiphop) där man la större vikt vid texten, och det faktum att jag parallellt skrev själv. Mina egna texter behövde influenser, och musiken har alltid haft en sådan roll.

Även om jag lyssnar på mindre hip hop idag än för 10-15 år sedan så har jag den att tacka för mycket i mitt liv. Jag kan inte säga att mitt intresse för poesin hade stagnerat utan hiphopen, men den djupare fascinationen för texten beror nog till stor del på den. Inte minst pga att jag snabbt tröttnade på gangsterprylen och tvingades leta extra noga efter texter med ett mer positivt budskap. Jag var tvungen att förstå texterna, fördjupa mig i dem osv., och till sist blev det också en form av besatthet som avspeglade sig i läsningen, skrivandet och sedermera skrivandet om läsningen, och numera bloggandet.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2010. | Permalänk | 2 kommentarer |
Etiketter: bob hansson, hiphop, kristina lugn, Lukas Moodysson, Poetry slam, rap, slam, Sonja Åkesson

Boken med stort B.

Jimmy Asklund — Tue, 06 Apr 2010 19:48:41 +0000

Veckans bloggtema hos Sofia Mirjamsdotter är Boken. Med stort B. Det vill säga den där boken som haft störst inflytande på dig. Den som påverkat ditt liv allra mest.

För mig borde det kanske vara den bok som fick mig att fastna för poesin, den som fick mig att läsa nästa samling och nästa och nästa osv. Men jag har ingen aning om vilken bok det var. Jag började läsa poesi eftersom jag själv skrivit poesi under en längre tid, och jag tyckte det var närmast pinsamt att påstå att jag skrev poesi utan att egentligen läst någon själv. Jag trodde inte att jag skulle fastna, så jag läste bara för att få en bild av hur utgiven poesi såg ut. Många samlingar senare insåg jag att jag i stort sett gått över till poesin, och lämnat prosan i skymundan. Prosan var tråkig i jämförelse, och fattig i språket.

Det är lite tråkigt att inte ha någon sådan samling att gå tillbaka till idag. Den största läsupplevelsen har två former, den ena är den som markerar en storslagen start, och den andra är den som man har just nu. Allting däremellan är transportsträckor. Jag menar förstås inte att inget sätter spår framåt i tid, men även det mest beständiga har svårt att nå upp till det pågående. Och nu-läsningen behöver all kraft.

Vad gäller prosan så har jag ett så tydlig minne, där Strindbergs Röda rummet kom att innebära en sådan storslagen start. Det var med den jag började skriva själv, och det var med den jag övergav all form av ungdomslitteratur för att ge plats åt all den vuxna text jag tidigare gått miste om. Med poesin – enbart vaga minnen av Lugn, Öijer, Åkesson m.fl. En dimma, eller en känsla av ”personlig epok”, att vara i ett sökande.

Men, om jag ändå ska plocka ut ett verk, en samling som kommer följa mig under en lång tid, och som jag snart kommer läsa igen, så blir det en samling som jag läste i slutet av förra året, och även publicerade en recension av, nämligen Gloria Gervitz Migrationer, om vilken jag skrev att dess text utgjorde ”en mästerlig balansgång mellan längtan och förståelse.”

Läs den! Och nu kan det ju hända att flera av er kommer direkt hit från Sofia. Kanske har ni aldrig tidigare läst poesi, men denna samling är väl värd en läsning, och den är enkel att läsa, även för en, inbillar jag mig, ovan läsare.

Babel och dina kärleksdikter.

Jimmy Asklund — Mon, 29 Mar 2010 08:17:56 +0000

Denna omgång av Babel har jag inte sett något avsnitt. Förrän idag, då jag tittade på det senaste, som jag spelat in. Jag har varit lite avigt inställd till Babel, och egentligen alla former av litteraturprogram på TV sedan SVT lade ner Röda rummet. Gunilla Kindstrand fick mig att sitta som klistrad vid varje avsnitt. Babel har verkligen gått upp och ner från säsong till säsong. Förra säsongen tyckte jag att ett mer passande namn var Babbel. Nog om detta, det avsnitt jag såg idag, verkade vara en återgång till ett format som passar mig bättre, men jag är osäker på om det stämmer, eller om det bara var den alltid lika härliga Torgny Lindgren som lyfte programmet.

Jag hade äran att få närvara under ett samtal mellan nämnde Lindgren, Astrid Trotzig och en tredje författare, som jag tyvärr inte minns vem det var, på Marieborgs Folkhögskola för ett antal år sedan. Det bör har varit 2002-2003, någon gång. Lindgren hade just gett ut Pölsan, ur vilken han läste och berättade om. Jag hade inte läst den då, men suget blev så stort att jag genast köpte den, och under ett par veckor som följde läste jag flera av hans tidigare romaner. Han är en fantastisk berättare, och just Pölsan håller jag som en av 00-talets absoluta svenska litterära höjdpunkter. Åtminstone i romanform.

En annan person som figurerar i Babel denna säsong är Bob Hansson, vilken jag också haft äran att få lyssna till, vid en uppläsning på Café Swartz som ligger i anslutning till Norrköpings Stadsbibliotek. I Babel har han som uppgift att, som jag förstod, både skriva, och leta upp, en perfekt kärleksdikt. Som tittare uppmanas man att skicka in sina egna kärleksdikter till Bob, och den bästa kommer han sedan läsa upp för kronprinsessan Victoria och Daniel.

Eftersom jag själv skriver, så vet jag hur svår kärlekspoesin är att få till. Mitt eget poetiska skrivande började med en, sedan länge bortglömd, kärleksdikt till min dåvarande flickvän. Kärlekens känsla gränsar till det banala, och kärlekspoesin har en tendens att invaggas i det, men samtidigt förlora det verkliga i känslan av att älska någon. Kärlekspoesin blir ofta för stor och för invecklad, eftersom upplevelsen av kärleken är sådan till naturen.

Detta märks också i den utgivna poesin, åtminstone inom den ändå ganska begränsade fåra där jag läser. Det är inte ofta jag stöter på ren kärlekspoesi, men jag söker å andra sidan inte särskilt mycket efter den.

Det finns förstås undantag. Jag tänker genast på Eeva Kilpis Säg till om jag stör, vilken jag kan utantill, utan att ha läst samlingen, eller ens veta vilken samling den återfinns i. Inte ens titeln är jag säker på.

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Denna enkelhet och kärnfullhet, med vilken Kilpi skulpterar kärlekens hela varande på sju rader, är typisk för bra kärlekspoesi. I ett samtal mellan Göran Greider och Bob Hansson i Babel uttalar sig Greider om just detta, att en bra kärleksdikt bör vara ca. 7-8 rader lång.

”Nuet kan beräknas till ca. 7-8 rader,” påstår Greider.

Ett annat exempel jag kommer att tänka på är Lars Forssells första strof i dikten Det enda jag dröjer vid, som också skulpterar kärlekens ögonblick och evighet.

Det enda jag kommer dröja vid
Som man dröjer ett ögonblick
Är dig

Vad har du för tankar om kärlekspoesi? Har du någon, eller några absoluta favoriter? Låt mig få veta.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2010. | Permalänk | 4 kommentarer |
Etiketter: astrid trotzig, babel, bob hansson, eeva kilpi, göran greider, kärlekspoesi, lars forssell, svt

Mera bokrea.

Jimmy Asklund — Fri, 26 Feb 2010 16:18:05 +0000

Apropå det här med bokrean. Många bokbloggare verkar rörande överens om att den spelat ut sin roll, åtminstone i den meningen att vi bläddrar i katalog efter katalog från den dag de dyker upp i brevlådan, ända fram till den 25:e, att vi kryssar för de böcker vi helst vill köpa, och sedan köar vid midnatt för att vara först in, först fram till borden med fynden. FYNDEN!

Jag lyssnade med ett öra på ett par som stod bredvid mig på Anderssons bokhandel igår. Det kan visa lite hur svalt intresse det allmänt verkar vara för rean:

”Jaha, vänta nu, är det typ nu det är den där bokrean liksom? Är det därför det är typ realappar på alla böcker?”

”Näe, shit, det fattaruväl att det inte är? Det är ju typ inge folk här.”

Läs även:

Bokhoras Helena Dahlgren: Bokreatips… eller nåt
Lyrans Noblesser: Bokprat
PocketBlogg: Bokrean

Kort om Ansikte och historia

Jimmy Asklund — Sat, 09 Jan 2010 03:36:31 +0000

Jag sitter på jobbet och läser Xi Chuans Ansikte och historia. Jag har bara nattpass den här veckan, så jag passar på att läsa, men jag vet inte om det är den sena timmen som stör min läsning, eller om det här är en samling som jag faktiskt inte kommer lyckas ta mig in i. Det är något med bilderna som krånglar till det för mig. Min hjärna vill inte riktigt förstå vad jag läser. Det är ingen svår läsning, men en obekant sådan. Det stör mig. Vissa bilder är briljanta, andra känns inte alls. Tyvärr. Jag hade hoppats på att serien W&W internationell poesi, där Gervitz Migrationer också ingår, skulle vara briljant rätt igenom. Just nu ser jag inte det. Jag får nog läsa denna i en stund av större närvaro.

Bilden ovan visar dock en del av samlingen som knockade mig direkt:

3 (DEN BLINDE)

Mörkret är din gåva. Du vidrör -

Ikväll rör du vid dig själv, känner

att det är en människa, en kropp. Inte en själ

Augustpriset till en poet i år?

Jimmy Asklund — Tue, 20 Oct 2009 08:45:06 +0000

Jag är väldigt glad att Johannes Anyurus Städerna inuti Hall blivit nominerad till årets Augustpris. Jag hoppas verkligen att den vinner.

Jag har inte läst hela än, så rent innehållsmässigt kan jag kanske inte bedöma dess chanser, men poesin behöver verkligen denna exponeringsyta.

Extra info:

Läs mer om de nominerade.

© Jimmy / mikropoesi.se, 2009. | Permalänk | 1 kommentar |
Etiketter: anyuru, augustpriset, johannes anyuru, städerna inuti hall

Hur för vi poesin framåt?

Jimmy Asklund — Mon, 19 Oct 2009 21:18:53 +0000

Jag ställde en fråga på Twitter: ”Hur för vi poesin framåt, och är det nödvändigt?”

Jag fick ett par svar, som visar att jag inte är ensam om att tänka i dessa banor. Jag hoppas att det är nödvändigt att hitta tillbaka till en mer folklig förankring. Men jag är inte säker. Jag är absolut inte för en total återgång till Heidenstamska dagars poesi bara för att hitta tillbaka till folkligheten, utan tycker personligen mest om nyare, mer samtida förankrad lyrik. Men, jag älskar mångfald, alla särarters givna plats på samma yta, att kunna hålla dörrarna öppna för en bred läsning även inom ett så smalt fält som poesi, och välkomnar därför en koexistens mellan å ena sidan traditionsenlig, och å andra sidan mer banbrytande språkkonst. Särskilt om det medför en folklig breddning av poesins kontaktytor mot världen.

Jessica, Ord och inga visor, pratar om läsglädje:

”Ja, det är nödvändigt. Vi gör det genom att avdramatisera den, såsom alla fobier botas. Mindre allvar, mer läsglädje helt enkelt.”

Jag försöker inte göra mig märkvärdig, jag når ingen större skara med denna blogg, och de få läsare jag har är antingen redan insatta, eller nära vänner som vill bättra på min besöksstatistik, men jag ska ändå försöka använda den här ytan till att söka en lösning till poesins grundproblem, vilket, som jag ser det, rör just läsglädjen. Avsaknaden av den. För vi måste inse att det inte är enbart läsarens fel att läsglädjen saknas. Poesin har genom alla tider ”märkvärdiserats”, som Anders Abrahamsson säger. Vad beror det på, och varför får det fortsätta på det viset?

Om förståelse och känsla, del 2.

Jimmy Asklund — Thu, 15 Oct 2009 20:21:39 +0000

Detta, att skriva om känslan är ett försök att förstå den.

Detta, att skriva om förståelsen är ett försök att bryta ner den till en känsla.