Kategori Litterära tankar

Fler tankar kring kärlekspoesin.

Ibland har jag funderat över varför vissa strofer och hela dikter sätter sig mer än andra. Självklart är det så att vissa texter tilltalar mig mer än andra, men utöver det? Varför kan jag t.ex. Eeva Kilpis Säg till om jag stör utantill? Det är en sådan dikt som vanligtvis inte tilltalar mig särskilt mycket, den är egentligen för direkt och enkel, nästan banal. Och slutknorren har för stor betoning, vilket vanligtvis skulle få hela diktens tema att kännas sökt.

Jag tror att den enda gången detta banala uttryck faktiskt fungerar för mig är när poesin handlar om just kärlek, av den enkla anledningen att de flesta krånglar till kärleken i poesin alldeles för mycket. När man lyckas lyfta fram kärnan i att älska på ett fåtal rader, och samtidigt samla nuets närvaro, och framtiden i dessa, så är det ett tecken på att man lyckats med sin kärlekspoesi. Kärleksdikten kan inte vara abstrakt och utan kärnfullhet.

Låt mig förklara. Kärleken är abstrakt till sin natur, den kan inte greppas, knappt förklaras i ord. Därför behöver poesin om kärleken vara konkret, enkel, kärnfull för att förstås. Kärlekspoesin måste konkretisera känslan som omger kärleken, snarare än kärleken själv. Vad gör man när man älskar och blir älskad tillbaka? Man rubbar någons hela existens.

Läs mer

Hiphop och poesi.

Om jag ska försöka ringa in vad som fött mitt intresse för poesi så är det otvivelaktigt två saker saker i min ungdoms dagar som lett mig hit. Jag vet egentligen inte vilket som inträffade först, men säkert är att de båda startskotten låg väldigt nära varandra, och sedan kom att överlappa varandra under flera års tid. Det ena var, som jag skrev i ett tidigare inlägg, att jag skrev en kärleksdikt till min dåvarande flickvän. Själva poesiläsningen kom först senare. Egentligen ganska långt senare. Jag skrev alltså poesi utan att själv ha läst någon tidigare.

Men mitt intresse började, som sagt, med mitt eget skrivande, och när jag sedan upptäckte Lukas Moodysson, Bob Hansson, Sonja Åkesson, Kristina Lugn m.fl. så var intresset någorlunda komplett. Åtminstone vad gäller den rena poesin, den som påstår sig vara poesi. Den som till form och innehåll är uttalad poetisk, och lätt att känna igen som sådan.

Men det fanns också ytterligare en anledning till att jag fastnade för poesin, en anledning som inte är lika lätt att känna igen som poesi, och många skulle aldrig erkänna den som sådan. Dess estetik är inte fin nog att kallas poesi, och till viss del kan jag förstå den tanken, men jag menar att det är felaktigt.

Läs mer

Boken med stort B.

Veckans bloggtema hos Sofia Mirjamsdotter är Boken. Med stort B. Det vill säga den där boken som haft störst inflytande på dig. Den som påverkat ditt liv allra mest.

För mig borde det kanske vara den bok som fick mig att fastna för poesin, den som fick mig att läsa nästa samling och nästa och nästa osv. Men jag har ingen aning om vilken bok det var. Jag började läsa poesi eftersom jag själv skrivit poesi under en längre tid, och jag tyckte det var närmast pinsamt att påstå att jag skrev poesi utan att egentligen läst någon själv. Jag trodde inte att jag skulle fastna, så jag läste bara för att få en bild av hur utgiven poesi såg ut. Många samlingar senare insåg jag att jag i stort sett gått över till poesin, och lämnat prosan i skymundan. Prosan var tråkig i jämförelse, och fattig i språket.

Det är lite tråkigt att inte ha någon sådan samling att gå tillbaka till idag. Den största läsupplevelsen har två former, den ena är den som markerar en storslagen start, och den andra är den som man har just nu. Allting däremellan är transportsträckor. Jag menar förstås inte att inget sätter spår framåt i tid, men även det mest beständiga har svårt att nå upp till det pågående. Och nu-läsningen behöver all kraft.

Vad gäller prosan så har jag ett så tydlig minne, där Strindbergs Röda rummet kom att innebära en sådan storslagen start. Det var med den jag började skriva själv, och det var med den jag övergav all form av ungdomslitteratur för att ge plats åt all den vuxna text jag tidigare gått miste om. Med poesin – enbart vaga minnen av Lugn, Öijer, Åkesson m.fl. En dimma, eller en känsla av ”personlig epok”, att vara i ett sökande.

Men, om jag ändå ska plocka ut ett verk, en samling som kommer följa mig under en lång tid, och som jag snart kommer läsa igen, så blir det en samling som jag läste i slutet av förra året, och även publicerade en recension av, nämligen Gloria Gervitz Migrationer, om vilken jag skrev att dess text utgjorde ”en mästerlig balansgång mellan längtan och förståelse.”

Läs den! Och nu kan det ju hända att flera av er kommer direkt hit från Sofia. Kanske har ni aldrig tidigare läst poesi, men denna samling är väl värd en läsning, och den är enkel att läsa, även för en, inbillar jag mig, ovan läsare.

Babel och dina kärleksdikter.

Denna omgång av Babel har jag inte sett något avsnitt. Förrän idag, då jag tittade på det senaste, som jag spelat in. Jag har varit lite avigt inställd till Babel, och egentligen alla former av litteraturprogram på TV sedan SVT lade ner Röda rummet. Gunilla Kindstrand fick mig att sitta som klistrad vid varje avsnitt. Babel har verkligen gått upp och ner från säsong till säsong. Förra säsongen tyckte jag att ett mer passande namn var Babbel. Nog om detta, det avsnitt jag såg idag, verkade vara en återgång till ett format som passar mig bättre, men jag är osäker på om det stämmer, eller om det bara var den alltid lika härliga Torgny Lindgren som lyfte programmet.

Jag hade äran att få närvara under ett samtal mellan nämnde Lindgren, Astrid Trotzig och en tredje författare, som jag tyvärr inte minns vem det var, på Marieborgs Folkhögskola för ett antal år sedan. Det bör har varit 2002-2003, någon gång. Lindgren hade just gett ut Pölsan, ur vilken han läste och berättade om. Jag hade inte läst den då, men suget blev så stort att jag genast köpte den, och under ett par veckor som följde läste jag flera av hans tidigare romaner. Han är en fantastisk berättare, och just Pölsan håller jag som en av 00-talets absoluta svenska litterära höjdpunkter. Åtminstone i romanform.

En annan person som figurerar i Babel denna säsong är Bob Hansson, vilken jag också haft äran att få lyssna till, vid en uppläsning på Café Swartz som ligger i anslutning till Norrköpings Stadsbibliotek. I Babel har han som uppgift att, som jag förstod, både skriva, och leta upp, en perfekt kärleksdikt. Som tittare uppmanas man att skicka in sina egna kärleksdikter till Bob, och den bästa kommer han sedan läsa upp för kronprinsessan Victoria och Daniel.

Läs mer

Mera bokrea.

Apropå det här med bokrean. Många bokbloggare verkar rörande överens om att den spelat ut sin roll, åtminstone i den meningen att vi bläddrar i katalog efter katalog från den dag de dyker upp i brevlådan, ända fram till den 25:e, att vi kryssar för de böcker vi helst vill köpa, och sedan köar vid midnatt för att vara först in, först fram till borden med fynden. FYNDEN!

Jag lyssnade med ett öra på ett par som stod bredvid mig på Anderssons bokhandel igår. Det kan visa lite hur svalt intresse det allmänt verkar vara för rean:

”Jaha, vänta nu, är det typ nu det är den där bokrean liksom? Är det därför det är typ realappar på alla böcker?”

”Näe, shit, det fattaruväl att det inte är? Det är ju typ inge folk här.”

Läs även:

Bokhoras Helena Dahlgren: Bokreatips… eller nåt
Lyrans Noblesser: Bokprat
PocketBlogg: Bokrean

Kort om Ansikte och historia

Jag sitter på jobbet och läser Xi Chuans Ansikte och historia. Jag har bara nattpass den här veckan, så jag passar på att läsa, men jag vet inte om det är den sena timmen som stör min läsning, eller om det här är en samling som jag faktiskt inte kommer lyckas ta mig in i. Det är något med bilderna som krånglar till det för mig. Min hjärna vill inte riktigt förstå vad jag läser. Det är ingen svår läsning, men en obekant sådan. Det stör mig. Vissa bilder är briljanta, andra känns inte alls. Tyvärr. Jag hade hoppats på att serien W&W internationell poesi, där Gervitz Migrationer också ingår, skulle vara briljant rätt igenom. Just nu ser jag inte det. Jag får nog läsa denna i en stund av större närvaro.

Bilden ovan visar dock en del av samlingen som knockade mig direkt:

3 (DEN BLINDE)

Mörkret är din gåva. Du vidrör -

Ikväll rör du vid dig själv, känner

att det är en människa, en kropp. Inte en själ

Augustpriset till en poet i år?

Jag är väldigt glad att Johannes Anyurus Städerna inuti Hall blivit nominerad till årets Augustpris. Jag hoppas verkligen att den vinner.

Jag har inte läst hela än, så rent innehållsmässigt kan jag kanske inte bedöma dess chanser, men poesin behöver verkligen denna exponeringsyta.

Extra info:

Läs mer om de nominerade.

Hur för vi poesin framåt?

Jag ställde en frågaTwitter: ”Hur för vi poesin framåt, och är det nödvändigt?”

Jag fick ett par svar, som visar att jag inte är ensam om att tänka i dessa banor. Jag hoppas att det är nödvändigt att hitta tillbaka till en mer folklig förankring. Men jag är inte säker. Jag är absolut inte för en total återgång till Heidenstamska dagars poesi bara för att hitta tillbaka till folkligheten, utan tycker personligen mest om nyare, mer samtida förankrad lyrik. Men, jag älskar mångfald, alla särarters givna plats på samma yta, att kunna hålla dörrarna öppna för en bred läsning även inom ett så smalt fält som poesi, och välkomnar därför en koexistens mellan å ena sidan traditionsenlig, och å andra sidan mer banbrytande språkkonst. Särskilt om det medför en folklig breddning av poesins kontaktytor mot världen.

Läs mer

Om förståelse och känsla, del 2.

Detta, att skriva om känslan är ett försök att förstå den.

Detta, att skriva om förståelsen är ett försök att bryta ner den till en känsla.

Det här är inte ett manifest.

Finns det något värre karaktärsdrag hos en författare än bildning? Frågan dyker upp mitt under min läsning av Pere Gimferrers Ett system av roterande speglar.

Självklart är min fråga konstigt ställd. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Finns det något värre karaktärsdrag hos en författare än bildning? Bildning är ju något positivt, tror jag. Jag har ingen själv, men jag antar att bildning för det mesta för något gott med sig. Men… Det finns en del författare, och framför allt poeter, som är irriterande måna om att visa just hur otroligt bildade de är.

Det jag syftar på är den irriterande egenhet som vissa författare lägger till med, nämligen att citera på originalspråk, eller att spränga in text på ett språk som avsevärt bryter av mot språket i samlingen i övrigt. Det här är ett elitistiskt drag, snarare än ett stilistiskt. Det är otroligt exkluderande och vidrigt. Faktiskt. Jag vill kunna njuta av en samling utan att på förhand behöva studera spansk, fransk och grekisk litteratur, idéhistoria och språk.

Läs mer

Copyright © mikropoesi.se

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress