Bloggtorkan upphör.

Semester och ledighet. Trots att jag i år haft en sommarlovslång sommarledighet – nästan elva veckor – så har mina olika bloggar legat i nästan total träda. Det är något särskilt udda med skapande, skrivande och kreativitet osv. som inte vill infinna sig när jag inte har annat att göra.

Det är samma sak med läsningen. Intentionen att läsa mycket under sommaren stannade vid att vara just en intention. Jag ljuger inte om jag påstår att jag läst tio rader skönlitteratur i sommar. Jag tror t.o.m. att den siffran är en överdrift.

Men så, när jag började arbeta för två dagar sedan, så började jag läsa direkt, och jag kan nu garantera att jag kommer vara tillbaka med bloggandet ganska fort. Först ut kommer en recension av Gå på djupet av Sveriges Marian Keyes för män, Marcus Priftis. Då tänker ni att det är konstigt att recensera en roman på en lyrikblogg, men Priftis är trots allt estradpoet/spoken wordartist, och släpper framöver även en lyriksamling, så han får väl ändå anses ha någon slags existensberättigande på mikropoesi.se. Om inte annat som en person som sviker poesin för att vänsterprassla med romanen, och den otroligt opoetiska proffsfotbollens värld.

Bokmässan närmar sig också med stormsteg. Jag åker dit för att representera PocketBlogg.se, men jag kommer självfallet också se till att få en överblick över det poetiska utbudet, så det kommer dyka upp lite rapporter från mässan även här.

Till Andreas och Hanna

Idag är jag och min fru på väg till Kalmar för att närvara på de goda vännerna Andreas och Hannas bröllop. Jag har, trots mitt agg, sökt en passande kärleksdikt dagen till ära. Men där gick jag tyvärr bet.

Jag har funderat på det här med att hålla tal. Jag har inga problem med det, men jag bestämmer mig oftast inte i förväg för om jag kommer göra det eller inte. Jag är ju bara en vän av flera, så därför kommer jag känna av stämningen och bestämma mig på plats, utifrån vilka andra som talar osv. Om jag nu kommer hålla tal så bör det kanske vara inom ett ämne som passar mig. Poesin är ett sådant, men eftersom jag har svårt för kärlekspoesi så hade det lätt kunnat bli ett, i sammanhanget, felaktigt vinklat tal. Så jag har funderat. Och funderat.

Vilken är den mesta kärlekspoesins problem? Att den försöker vara lika stor som kärleken själv. Att den försöker, men misslyckas, med att konkretisera det abstrakta i att älska.

Men Andreas och Hannas kärlekspoesi, den poesi som är deras gemensamma liv, är påtaglig, närvarande. Där kan man kanske bygga upp ett tal?

Copyright © mikropoesi.se

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress