Ibland har jag funderat över varför vissa strofer och hela dikter sätter sig mer än andra. Självklart är det så att vissa texter tilltalar mig mer än andra, men utöver det? Varför kan jag t.ex. Eeva Kilpis Säg till om jag stör utantill? Det är en sådan dikt som vanligtvis inte tilltalar mig särskilt mycket, den är egentligen för direkt och enkel, nästan banal. Och slutknorren har för stor betoning, vilket vanligtvis skulle få hela diktens tema att kännas sökt.
Jag tror att den enda gången detta banala uttryck faktiskt fungerar för mig är när poesin handlar om just kärlek, av den enkla anledningen att de flesta krånglar till kärleken i poesin alldeles för mycket. När man lyckas lyfta fram kärnan i att älska på ett fåtal rader, och samtidigt samla nuets närvaro, och framtiden i dessa, så är det ett tecken på att man lyckats med sin kärlekspoesi. Kärleksdikten kan inte vara abstrakt och utan kärnfullhet.
Låt mig förklara. Kärleken är abstrakt till sin natur, den kan inte greppas, knappt förklaras i ord. Därför behöver poesin om kärleken vara konkret, enkel, kärnfull för att förstås. Kärlekspoesin måste konkretisera känslan som omger kärleken, snarare än kärleken själv. Vad gör man när man älskar och blir älskad tillbaka? Man rubbar någons hela existens.
Jessica (Ord och inga visor) ger sin bild av kärlekspoesin i inlägget ”Varför samhällspoesi är bättre än kärlekspoesi”, och jag håller till viss del med, även om jag ibland känner något när jag läser kärlekspoesi. Däremot är det svårt att sålla, att plocka ut godbitarna, och därför söker jag aldrig upp kärlekspoesi, för att jag tröttnar. Tröttnar på skiten, om ni ursäktar. Jag vill inte älska någon som en nyutsprungen ros älskar solsken osv. Det blir för mycket. Det blir för… kladdigt och romantiskt. Det blir för abstrakt, trots att det är ett försök att konkretisera kärleken i sig.
Poeten Gösta Friberg vann Babels tävling med kärleksdikter till Daniel och Victoria med dikten ”Din hand…”, och den tycker jag ändå fungerar, trots en usel titel.
din hand vilar
på min ärm
en beröring
som för ett ögonblick
upphäver
att vi en gång båda
är borta
Den fungerar eftersom den innehåller de element som krävs för att fungera som kärleksdikt på mig – nuet och framtiden, och detta att inte tillskriva kärleken i sig en massa sliskiga attribut. Detta är ändå på gränsen för vad jag klarar av. Ordet beröring är sedan tidigare förstört av andra som försökt skriva kärleksdikt. Hade det stått ihop med ett ord som exempelvis ”skälvande” hade jag inte klarat mer. Det är detta, att hålla sig på rätt sida denna tunna linje som gör kärlekspoesin svårskriven. Jag inbillar mig att man ofta inte vet när man kliver över den. Därför föredrar jag poeter som inte ens försöker.
Och ändå har vissa strofer, och hela kärleksdikter, satt sig. Jag vet inte varför.
