Bob Hansson på besök hos min fru?

Jag fick precis ett sms från min fru som jobbar som lärare. Innan hon åkte till jobbet sa hon att de skulle få dit en hemlig gäst idag:

”Bob Hansson är här!”

Jag har ingen aning om vad han gör där, men det var ju lite kul, förstås. Jag sa till min fru att göra lite reklam för Mikropoesi.se, så Bob, om du läser detta, det kan verka inställsamt osv., men Här ligger jag och duger var en av de viktigaste anledningarna till att jag insåg att jag faktiskt älskade poesin.

Litteraturbloggen – om samhörighet och samband.

Jag har just tittat på den paneldebatt om ”Litteraturkritik – idag och imorgon”, som Bea från PocketBlogg deltog i under helgens litteraturfestival i Umeå, och den väckte förstås en del tankar om kritik i motsats till tyckande, och tankar kring de motpoler som bloggar och etablerad kulturmedia ofta påstås utgöra.

Men, framförallt började jag fundera lite kring min egen del i litteraturbloggandet. Vad driver mig i detta? Jag har ju denna blogg, och är även en del av PocketBlogg.se, och självklart drivs jag framför allt av ett intresse och en kärlek till litteraturen, även om den kärleken i mitt fall stundom gränsat till avsky. Mitt litteraturintresse har grott i känslan av att jag hatar att älska boken, läsningen, historien. Intresset har fått rotfäste i min avsky inför mitt tyckande. Det låter kanske konstigt, men jag kan inte förklara det bättre än så.

Jag är otroligt glad att får vara en del av de olika sammanhang som min del av PocketBlogg innebär. Dels det sammanhang som själva bloggkollektivet utgör, att få vara en del av det gemensamma skötebarnet, bloggen, men samtidigt få chansen att sticka ut, och ha ett personligt tilltal. Att få vara större än sig själv genom att vara en liten del av ett större sammanhang. Men också, och detta är också viktigt, att få vara en del i ytterligare ett sammanhang, som följer med per automatik, nämligen att vi genom bloggandet skapat oss en närvaro i ett bredare litterärt sammanhang. Jag minns exempelvis att Svensk Bokhandel hade med oss på en lista över bokbranschens bästa twittrare. Självklart var det inte så svårt att göra en sådan lista, branschens twitternärvaro var vid den tidpunkten ganska begränsad, och är det fortfarande, även om det börjar lossna mer och mer, men det viktiga låg ändå i att man betraktade oss som en del av bokbranschen. Vi, ett gäng amatörtyckare, som skrev om läsupplevelsen utifrån ett personligt perspektiv, var alltså, i branschens ögon, en del av även det sammanhanget.

Det som, åtminstone för min del, började som en rolig grej, ett sätt att få utlopp för mitt tyckande, blev någonstans på vägen ett allvarligt beroende. Eller, om jag vänder på det: vem är jag utan det sammanhang jag skrivit mig in i?

Boken med stort B.

Veckans bloggtema hos Sofia Mirjamsdotter är Boken. Med stort B. Det vill säga den där boken som haft störst inflytande på dig. Den som påverkat ditt liv allra mest.

För mig borde det kanske vara den bok som fick mig att fastna för poesin, den som fick mig att läsa nästa samling och nästa och nästa osv. Men jag har ingen aning om vilken bok det var. Jag började läsa poesi eftersom jag själv skrivit poesi under en längre tid, och jag tyckte det var närmast pinsamt att påstå att jag skrev poesi utan att egentligen läst någon själv. Jag trodde inte att jag skulle fastna, så jag läste bara för att få en bild av hur utgiven poesi såg ut. Många samlingar senare insåg jag att jag i stort sett gått över till poesin, och lämnat prosan i skymundan. Prosan var tråkig i jämförelse, och fattig i språket.

Det är lite tråkigt att inte ha någon sådan samling att gå tillbaka till idag. Den största läsupplevelsen har två former, den ena är den som markerar en storslagen start, och den andra är den som man har just nu. Allting däremellan är transportsträckor. Jag menar förstås inte att inget sätter spår framåt i tid, men även det mest beständiga har svårt att nå upp till det pågående. Och nu-läsningen behöver all kraft.

Vad gäller prosan så har jag ett så tydlig minne, där Strindbergs Röda rummet kom att innebära en sådan storslagen start. Det var med den jag började skriva själv, och det var med den jag övergav all form av ungdomslitteratur för att ge plats åt all den vuxna text jag tidigare gått miste om. Med poesin – enbart vaga minnen av Lugn, Öijer, Åkesson m.fl. En dimma, eller en känsla av ”personlig epok”, att vara i ett sökande.

Men, om jag ändå ska plocka ut ett verk, en samling som kommer följa mig under en lång tid, och som jag snart kommer läsa igen, så blir det en samling som jag läste i slutet av förra året, och även publicerade en recension av, nämligen Gloria Gervitz Migrationer, om vilken jag skrev att dess text utgjorde ”en mästerlig balansgång mellan längtan och förståelse.”

Läs den! Och nu kan det ju hända att flera av er kommer direkt hit från Sofia. Kanske har ni aldrig tidigare läst poesi, men denna samling är väl värd en läsning, och den är enkel att läsa, även för en, inbillar jag mig, ovan läsare.

Johanna Wistrands påskpresent.

Författarcoachen Johanna WistrandMultimanus har en perfekt påskpresent till er som älskar att skriva själva. Under påskhelgen bjuder hon nämligen på sina två böcker om skrivande, Skriv boken! och Kom igång & skriv! Det är bara att skicka iväg ett mail, så kommer det ett svar tillbaka med böckerna i PDF-format.

Ett underbart initiativ, tycker jag.

Författarcoachen finns även på twitter: http://twitter.com/forfattarcoach

Copyright © mikropoesi.se

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress