I’m trying to break this writer’s cramp, massage my hand and daydream
(…)
I wish sometimes I wouldn’t reminisce so much
such things, tend to make one reflect and dissect situations to an extreme-Alias, Watching water från skivan The other side of the looking glass
Jag är medveten om att jag varit tyst länge. Väldigt tyst. Jag har under en period brottats med orden. Brottats med orden och tiden. Trott att jag hittat tillbaka, men fallit ner igen. Men nu verkar det släppa på riktigt. Jag har fått ur mig två recensioner på PocketBlogg, den första om Nick Caves Bunny Munros död, och den andra om Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna.
Problemet har varit att jag tröttnat på mina egna tankar, och mina egna formuleringar. Jag har dock aldrig trott på sådana saker som inspiration och skrivkramp.
Skriva kan jag. Någorlunda i alla fall. Oavsett situation.
I mitt fall är det något annat som tränger sig på, nämligen läsarvåndan. Ni vet, det där med att veta att det finns ett gäng, för mig okända, människor som faktiskt (tror jag) läser mina texter. Men, samtidigt är det ju det jag älskar med det här. Vem skulle jag annars skriva för?
Nu har jag dessutom två recensioner på gång även hit. De kommer inom någon vecka eller två.
