Det börjar bli dags att avrunda ”läsåret 2009″ genom att lite kort summera årets läsupplevelser.

Till att börja med kan jag konstatera att 2009 blev ett riktigt litteraturår för min del, inte minst pga min medverkan på PocketBlogg.se. Jag har förstås läst mer än vad som recenserats där, mycket beroende på att jag inte är fanatisk gällande pocketformatet. Läser man mycket poesi har man inte så många alternativ. Tanken var att min roll på PocketBlogg skulle vara att täcka in lyriken, och den poetiska prosan. Tyvärr visade det sig att det fanns för lite av den varan på pocket, vilket jag aldrig reflekterat över tidigare, och därför blev det också prosa. Jag tycker ändå att vi är sju olika läspersonligheter, med olika syn på litteratur och läsning. Ibland tycker vi lika, ibland tycker vi verkligen inte lika. Det sista blir tydligt om man läser min recension av Herta Müllers Hjärtdjur, och sedan läser Beas recension av samma bok. Det är så klart lätt för mig att säga att jag tycker förlagen gör fel som inte släpper mer poesi i pocketformatet, jag kan ju faktiskt ingenting om förlagsekonomi. Men vad gäller spridningen av lyrik så biter man sig verkligen i svansen med dagens utgivningsformer. Nej, fram för mer poesi som går direkt till pockethyllan, låt folket som vanligtvis inte läser lyrik ha råd att köpa böckerna. Ge den potentiella publiken möjligheten att bygga upp läsvanan.

Men, allt är inte nattsvart på pockethimlen. Jag har ju faktiskt recenserat några samlingar på just PocketBlogg, bl.a. den som berört mig allra mest i år, nämligen Kristofer Flensmarcks Almanacka, där ”det konkreta möter det poetiska i ett lika spännande som vackert möte.”

Dessutom läste jag ju Bruno K. Öijers Svart som silver med stor behållning. Jag ”kände lyckan sakta krypa i [mej]”. Bruno är ju på många sätt fenomenal och jag hoppas att jag snart får möjlighet att se honom på en scen igen.

Läser man poesi i större utsträckning så får man, som sagt, inte vara så kräsen med formatet, så för att få ha en chans att skriva lite mer om poesi så drog jag igång denna blogg. Prosan riskerade annars att ta över. Denna blogg har flera, mer eller mindre pretentiösa, mål. Ett av målen är det personliga: jag vill skriva om poesi, och det tycker jag att jag lyckats med. Bra, eller inte, det får andra avgöra. För det mesta gillar jag att skriva. Den text som tog längst tid att skriva var den om Johannes Anyuru, och den är ju också störst i omfång. Den höll på att aldrig bli publicerad, jag tyckte jag svamlade emellanåt, och det tycker jag fortfarande. Men samtidigt har jag sagt att en fördel med den här bloggen är att jag har råd att göra bort mig lite. Kanske gör jag bort mig i den texten, men i så fall får jag bjuda på det.

Ett arbete som jag tänker fortsätta med på den här bloggen är att ställa frågan om hur vi för poesin framåt. Just det inlägget visar på att jag inte är ensam om att fundera över detta. Visst, våra tankar kanske skiljer sig åt lite, men det är ändå viktigt att vi diskuterar detta så ofta vi kan. Jag är glad för er läsare som tycker och tänker. Ni är inte många, det är ingen hemlighet, och som de flesta bloggare gillar jag kommentarer, och vill ha fler. Samtidigt föredrar jag god kvalitet, och ni bidrar mycket till det. Jag hoppas ni stannar kvar under 2010 och framåt.