Den lyriska genren är förtätad i sin språkform, där varje entitet har en betydelse i helheten – den delen av lyrik uppskattar jag mest när jag skriver själv; ordvridning, lek, känsloyttringar och uppfinningar. Att läsa lyrik är däremot tålamodsprövande, och ofta något jag inte finner tillräcklig ro till. Samtidigt har den världen aldrig funnits för mig förut, så det kan vara en fråga om en segdragen anpassning till rådande klimat. Men jag beundrar ofta hänfört när jag väl läser. Ordkonstnärer och berättare med begränsat utrymme ser världen lite mer.
För mig råder det ingen schism mellan språk och berättelse; att använda språket är också att vilja förmedla någonting – att berätta. Sedan om man gör det i lyrik- eller prosaform är mer en smaksak. Men språket är viktigt, det är verktyget att använda sig av och det krävs en god språkkännare för att skriva goda texter. Och bra text kittlar berusande i maggropen.
Så för mig är språket också viktigt vid val av läsning – men särskiljt från formen. Det finns prosa med lika fantastiskt språk som i lyrisk form, skillnaden råder i kondenseringen.
Personligen hyser jag en kärlek till novellformen; av någon anledning har jag samlat på mig uppfattningen att de som skriver noveller är mer språkmedvetna än de som föredrar monstruösa schabrak till texter. Men det är antagligen en väl spelad vanföreställning.

Nu gled tankarna iväg en aning – men det är också det fina med det hela.