Poesi eller prosa? Varför har just jag en förkärlek för lyriken? Jag läser en hel del prosa, i form av romaner, noveller osv, men allra helst slår jag mig ner i soffan med en lyriksamling. Jag har försökt förstå varför, och har via några enstaka minnesfragment lyckats skapa mig en splittrad bild som en del av en första förklaring. Det finns några isolerade händelser i min barndom som kan hjälpa till att förklara lite av min språkfascination.
När jag var barn kände jag en stor kärlek till språket. Inte bokstäverna eller grammatiken, jag hade samma problem som de flesta andra att se skillnad mellan bokstäverna d och b, och jag kan definitivt inte redogöra för vad presens particip innebär ens idag. Jag intresserade mig för språkets principer och språkets användningsområden. Det fanns också en styrka, det kunde jag se trots min ringa ålder, i det outtalade, som fascinerade. Jag kunde dock inte då formulera mig på det vis jag kan idag, men känslan för denna kraft, denna slitning, mellan det sagda och det osagda fanns där. Att språket kunde låta så mycket i det tysta! Detta var en tidig insikt.
Några år senare. Jag och min familj tittar på någon form av politisk debatt på TV. Trots att jag inte förstår vad de pratar om så framstår det som om jag, kvartssekunden innan alla ord uttalas, vet vad som ska sägas. Ord för ord. Jag blir fascinerad, och totalt lamslagen av detta. Tänk om jag kan styra deltagarnas tal? Jag var övertygad om att jag funnit min superhjältekraft. Fantasin var det verkligen inget fel på iaf.
Det jag då upplevde var förstås min första insyn i hur snabbt hjärnan uppfattar omgivningen och språket. Jag blev knockad, och eftersom jag hade levt i villfarelsen att ordförståelsen förvisso gick snabbt, men ändå med en viss, ibland märkbar, fördröjning, så upplevde jag denna ”plötsliga” direkthet som att jag fick ordet till mig snabbare än den som skulle uttala det. Där såddes ett frö till ett senare utforskande av förståelseuppbrottet, modifieringen av förståelsen. Om hjärnan reagerar så snabbt bör man kunna lura den att förstå fel osv, och där ligger en stor del av min fascination för språket även idag.
Vid en något högre ålder började min lexikala fas. ALLT som uttalades kunde också slås upp, synas i sömmarna, och förklaras. Den direkta ordförståelsen, dvs den omedvetna, hade nu förstärkts av en fördjupad ordförståelse, till många närståendes stora förtret. Jag hade nog svårt att inse att de allra flesta samtal egentligen inte krävde en fördjupad förståelse. Ordens etymologiska bakgrund behövde inte alltid utforskas. Men jag ville verkligen veta. Hela tiden. Under denna period hade jag förstås också läst väldigt mycket, åtminstone i jämförelse med de flesta jämnåriga jag kände, och det var då uteslutande prosa. Jag visste nog inte ens vad poesi var. Jag tyckte om att läsa, men det var något med romanen som form som jag inte riktigt gillade, ordens förpackning störde mig lite. Jag var intresserad av språket, inte berättelsen. Berättelserna i sig intresserade mig egentligen inte i någon större utsträckning alls.
Jag läser fortfarande mycket romaner, inte minst för min medverkan på PocketBlogg, men fortfarande kan jag störa mig på romanformen. Det är ju, som sagt, språket, inte berättelsen som alltid har intresserat mig, och då passar poesin mycket bättre.
Hur ser läsningen ut för dig, vad läser du helst, och har du någon förklaring till det? Berätta gärna om dina upplevelser kring detta.
Fascinerande läsning med steg in i en annan människas läsvärld.
Den lyriska genren är förtätad i sin språkform, där varje entitet har en betydelse i helheten – den delen av lyrik uppskattar jag mest när jag skriver själv; ordvridning, lek, känsloyttringar och uppfinningar. Att läsa lyrik är däremot tålamodsprövande, och ofta något jag inte finner tillräcklig ro till. Samtidigt har den världen aldrig funnits för mig förut, så det kan vara en fråga om en segdragen anpassning till rådande klimat. Men jag beundrar ofta hänfört när jag väl läser. Ordkonstnärer och berättare med begränsat utrymme ser världen lite mer.
För mig råder det ingen schism mellan språk och berättelse; att använda språket är också att vilja förmedla någonting – att berätta. Sedan om man gör det i lyrik- eller prosaform är mer en smaksak. Men språket är viktigt, det är verktyget att använda sig av och det krävs en god språkkännare för att skriva goda texter. Och bra text kittlar berusande i maggropen.
Så för mig är språket också viktigt vid val av läsning – men särskiljt från formen. Det finns prosa med lika fantastiskt språk som i lyrisk form, skillnaden råder i kondenseringen.
Personligen hyser jag en kärlek till novellformen; av någon anledning har jag samlat på mig uppfattningen att de som skriver noveller är mer språkmedvetna än de som föredrar monstruösa schabrak till texter. Men det är antagligen en väl spelad vanföreställning.
Nu gled tankarna iväg en aning – men det är också det fina med det hela.
Vad jag menar är mer att lyriken ofta tjänar som en språkets bräckjärn, den får språket att rubbas, till skillnad från den mesta prosa som ofta är stillastående vad gäller språkutforskning och tackling. Poeten ger språket en omgång på ett helt annat sätt än prosaisten.