Jag ställde en fråga på Twitter: ”Hur för vi poesin framåt, och är det nödvändigt?”
Jag fick ett par svar, som visar att jag inte är ensam om att tänka i dessa banor. Jag hoppas att det är nödvändigt att hitta tillbaka till en mer folklig förankring. Men jag är inte säker. Jag är absolut inte för en total återgång till Heidenstamska dagars poesi bara för att hitta tillbaka till folkligheten, utan tycker personligen mest om nyare, mer samtida förankrad lyrik. Men, jag älskar mångfald, alla särarters givna plats på samma yta, att kunna hålla dörrarna öppna för en bred läsning även inom ett så smalt fält som poesi, och välkomnar därför en koexistens mellan å ena sidan traditionsenlig, och å andra sidan mer banbrytande språkkonst. Särskilt om det medför en folklig breddning av poesins kontaktytor mot världen.
Jessica, Ord och inga visor, pratar om läsglädje:
”Ja, det är nödvändigt. Vi gör det genom att avdramatisera den, såsom alla fobier botas. Mindre allvar, mer läsglädje helt enkelt.”
Jag försöker inte göra mig märkvärdig, jag når ingen större skara med denna blogg, och de få läsare jag har är antingen redan insatta, eller nära vänner som vill bättra på min besöksstatistik, men jag ska ändå försöka använda den här ytan till att söka en lösning till poesins grundproblem, vilket, som jag ser det, rör just läsglädjen. Avsaknaden av den. För vi måste inse att det inte är enbart läsarens fel att läsglädjen saknas. Poesin har genom alla tider ”märkvärdiserats”, som Anders Abrahamsson säger. Vad beror det på, och varför får det fortsätta på det viset?
jag har ingen aning om vad det beror på, kanske för att det finns så mkt ogenomtränglig poesi och för att många poeter identifierar sig med en (enligt mig lite töntig) svårhet, överdrivet poserande helt enkelt i alla sammanhang. men jag håller med dig om att man ju inte vill ha rimmade dikter av naturen direkt. om folk kan läsa och uppskatta författare som har något att säga, typ haruki murakami, joyce carol oates osv så kan de också uppskatta poesi. det som hindrar dem är svårhetsbarriären, alltså illusionen om att poesi är svårt. jag försökte för några år sedan få pengar till en stor kampanj som skulle få folk att läsa poesi, alltså en reklam för poesi. ungefär som man på det sättet fick folk att läsa deckare i slutet av 90-talet, när ingen gjorde det. tyvärr tackade alla instanser jag hörde av mig till nej, men jag ska göra det någon gång så sno helst inte idén
Jessica, @ordochingavisor, jag förstår dina tankar, och håller med dig.
Synd att det inte gick att genomföra då. Hör av dig när det är dags att försöka igen.
Det är väl egentligen sällan som poesi har varit folkligt överhuvudtaget. Nu är jag född på 80-talet och kan bara prata för mig själv, men jag har en bild av att poesi alltid antingen tillhörd någon slags lärd elit (de som kunde skriva, de som hade kunskap om hur man skrev vers) eller en liten klick av ”alternativa” människor, och därmed aldrig tillhört allmänheten eller varit folklig.
Poesi säljer dåligt, det är bara att fråga förlagen. Dels kan det bero på folks bild av poesi- att det är någonting svårt och komplicerat, bara är rimmande kärleksdikter eller naturlyrik, och det är svårt att visa att poesi kan vara annat. Därför hoppas jag att dagens lärare även tar upp nutida obunden poesi – för att framtidens ungdomar ska kunna se att poesi inte behöver vara obegripligt. Sedan är det endast ett fåtal människor som är intresserade av poesi, vilket helt enkelt kanske har att göra med intresse – från min högstadieklass kanske jag kan peka på två personer som hade skrivande som ett intresse. Så vitt jag vet är det bara jag som fortfarande håller på. De äldre generationerna tycks hellre vilja läsa deckare (om man inte är litteraturintresserad), något som jag tycker är att jämföra med TV.
Det finns ju poeter som har lyckats bli folkliga på senare år – exempelvis Markus Birro och Bob Hansson, vilket kan fungera som en ingång för folk att intressera sig för poesi. Samtidigt som dessa av en del poetmänniskor anses vara ”sellouts”, just då de försöker vara mer folkliga. De försöker inte skriva obegripligt (som det känns som att vissa poeter gör, bara för att de kan).
Den läsglädje som jag finner i exempelvis romaner, beror tycker jag på HUR man läser texterna. När jag läser romaner så flyter texten på, jag bara läser och tar in. Mycket poesi kräver att man nästlar sig in i en text och försöker analysera, någonting som folk ofta inte har tid eller ork med, för att komma in i dikten. Det går helt enkelt inte att läsa poesi på samma sätt som en roman (det finns såklart undantag).
Varför poesin ”märkvärdigats” kan ju ha att göra med att det anses som en ”högre” typ av litteratur, något svårbegripligt som bara de lärda kan ta in, ingenting för gemene man.
Elizabet, @rosaprinsessan, jättetack för dina synpunkter, men är det inte så att lyriken under väldigt lång tid nästan allena varit rådande ”format”. Den formbundna lyriken kommer väl av att man reste med sin lyra och sjöng verken, det fanns inget nedskrivet, och prosa hade varit för svårt att memorera? Det var ju riktigt folkligt. Jag tror att ”problemen” började med tryckkonstens intåg, och exploderade i.o.m. separationen mellan tonsatt text och läst text. Men, det här är mina högst lekmannamässiga tankar, det vore kul om någon mer insatt tog sig an denna diskussion.
Tja. Det er det samme problem i Danmark.
Vi er to gutter, som prøver at fremme poesien i Danmark ved at lade den blive læst op på nettet.
Alle kan være med. Man skal bare indtale sit digt og sende det sammen med teksten, så sørger vi for resten.
Man kan også sende video-digte til os.
Vi mener også, at det er med til at fremme folkeligheden, men det er svært at komme fremad. Vi har nogle brugere og nogle fans på facebook, men der er ikke så mange, som sender noget til os.
Er der nogle svenske digtere som måske vi lvære med på idéen?
tjek siden ud http://www.forfatterstemmer.dk
elisabeth (@rosaprinsessan), jag måste bara få svara på din kommentar lite kort. Jag håller nämligen absolut inte med dig om att poesi måste analyseras eller grävas djupare i. Jag läser (och skriver) mycket poesi och har aldrig suttit och funderat länge på varje dikt i en diktsamling. Så jag tror det är där barriären ligger som sagt, och den måste vi riva för att få fler att gilla poesi!
Jag är mest inne på Jessicas linje. Samtidigt tycker jag att poesins styrka är att den kan vara både djup och ytlig på en och samma gång. Samma samling kan läsas med olika ögon vid olika tillfällen. Sedan föredrar jag djupläsningen framför dess motsats. Därmed inte sagt att något sätt är rätt eller fel. Båda varianterna är lika ‘rätt’.
Barriären ligger som sagt där, i att de (vi) som föredrar djupläsningen av någon anledning fått ensamrätt på tolkningen av poesin.
Ett av mina mål med mikropoesi.se är att försöka peka på dessa felaktigheter och försöka hitta någon lösning på dem. Detta kan göras via ex. olika lästips, eller som i Jessicas fall, med utmaningen att läsa en lyriksamling per månad.
Det blir också problematiskt för mig eftersom jag riskerar att blottlägga mina egna fördomar om den ytliga läsningen. Jag är ju också en produkt av att det är djupläsningen som gäller. Men det bjuder jag på, vems brister är det bäst att börja med, om inte mina egna?
Tja. Det er det samme problem i Danmark.
Vi er to gutter, som prøver at fremme poesien i Danmark ved at lade den blive læst op på nettet.
Alle kan være med. Man skal bare indtale sit digt og sende det sammen med teksten, så sørger vi for resten.
Man kan også sende video-digte til os.
Vi mener også, at det er med til at fremme folkeligheden, men det er svært at komme fremad. Vi har nogle brugere og nogle fans på facebook, men der er ikke så mange, som sender noget til os.
Er der nogle svenske digtere som måske vi lvære med på idéen?
tjek siden ud http://www.forfatterstemmer.dk
Petter Eremiten: Tack så mycket för din kommentar. Visst, jag är väl medveten om (den lilla) betydelseskillnaden mellan lyrik och poesi, och de används lättvindigt i väldigt bred utsträckning idag. Betydelsen har förskjutits lite, och jag har inget emot det. Tvärtom, jag använder båda orden om samma sak. Ofta. Det är nämligen så, anser jag, att man, om man blir för teoretiserande kring begreppen så skrämmer man också dem som man då kan anse använder dem fel.
Och det som du skriver om romaner skriver jag under helt på. Problemet är nog snarare att man dels har en förutfattad mening om att poesi är, och ska vara, svårtillgängligt, och dels om att man hos den potentiella publiken inte har lyckats bygga upp en läsvana. Även intellektuellt krävande romaner blir ”lättare” att läsa om man har vanan inne. Vad jag menar är alltså att t.ex. Herta Müllers Hjärtdjur kan vara lättare att läsa, för någon som är en van läsare av prosa, än det är är för en ovan läsare av poesi att läsa något som för mig framstår som ytterst enkel läsning.
Man kan alltså inte säga att poesin nödvändigtvis är mer svårtillgänglig, men vi gör den mer svårtillgänglig, alltså anser jag att vi behöver arbeta med det. Prosan görs inte otillgänglig på samma sätt, så där existerar inte problemet i samma utsträckning.
Jag har sagt det förut, och säger det igen, era kommentarer är ovärderliga.
Lyrik betyder ju något, som ska sjungas. Poesi har ju en liknande betydelse.
I antiken läste man inte poesi. Den skulle sjungas.
För mig är det viktigaste med en dikt, att det måste finnas en musikalitet i orden även om det inte finns någon skriven melodi.
Därför borde poesien (lyriken) kunna vara en folklig genre.
Många romaner är intellektuellt krävande och fordrar en intellektuell analys. Det är alltså inte så, att poesien nödvändigtvis är mer svårtillgänglig.
M v h
Petter Eremiten
Hur vi för poesin framåt? Jag tror på en (ofrånkomlig) decentralisering av poesin i framtiden. Poesin kommer att lämna storförlagen som av kapitalistiska intressen inte längre ser dessa böcker som gångbara, samtidigt som sorteringsstöd och andra litteraturbidrag bara minskar. Istället kommer poesin bäras fram av oberoende och okomersiella förlag eller alternativ till förlag.
Hur själva poesin kan förnyas är en annan intressant fråga. Vad kommer härnäst? Jag tror att författaren, läsaren och diktsamlingen är någonting som inte längre kommer att vara statiskt, eller på förhand given. Poesin kommer närma sig konsten, släppa bokryggarna och ge sig ut mot nya spelrum. Det kommer även öppnas upp för nya utvecklingslinjer då storförlagen inte längre har monopol på vad som är ”bra” poesi. Här finns det tillfälle för att den ”obegripliga” poesin blir attackerad, men också att det skrivs sådant som tidigare inte varit gångbart, som exempelvis fantasypoesi. Exemplet kanske låter fånigt, men varför ska det inte kunna skrivas även bra fantasypoesi?
Angående tidigare tankar om att poesi är obegriplig och att den ska bli mer folklig, så tänker jag annorlunda. Att tycka poesi är obegriplig säger mer om läsarens ointresse än om poesins giltighet. För mig är avsaknaden av läsglädje inget problem. Läsglädjen finns för alla som söker den.
Markus, mycket intressanta tankar. Jag kanske formulerat mig klumpigt, men jag menar inte att poesin i sig ska bli mer folklig, som i att den ska anpassas efter folket. Jag vill att den ska bli mer folkligt förankrad. I min mening är det en uppoffring som inte gäller poesin i sig, utan läsaren. Det är också det som är det svåra i det här fallet. Där tror jag, om jag förstår dig rätt, att vi är överens.
Däremot är jag övertygad om att du har helt fel vad gäller läsglädjen. Jag tror inte att den finns för alla som söker den. Absolut inte. Jag har själv gått flera år utan läsglädje, samtidigt som jag velat läsa. Att söka läsglädje innebär inte att man hittar den.
Tack för din kommentar. Hoppas du tittar tillbaka. Jag har faktiskt påbörjat en läsning av din ‘Äter hanens tubformade huvud’, så jag hoppas kunna ha något att säga om den efter nyår.
Framåt — tja nånstans går den väl alltid. Jag har fått intrycket att åtminstone någon del av bokbranschen och litteraturkritiken anser att det är kris nästan hela tiden. Så vi ska nog inte ta för allvarligt på larmtendenser.
Och inte för att jag heller vill göra någon tydlig åtskillnad mellan ”lyrik” och ”poesi” (det känns ungefär som att skilja ”etik” och ”moral” — onödig fortplantning av begrepp), så får vi inte glömma att den sjungna och till musik rytmiskt talade poesin lever ett ganska gott liv. Det finns en rad svenskspråkiga poeter (”artister”) som utövar den med stort allvar och har lyssnare som fäster stor vikt också vid orden. Sedan finns det ingen stabil koppling mellan sådan poesi och tryckt, men jag är inte övertygad om att det måste finnas en heller.
En annan synvinkel ur vilken poesin blomstrar: Jag minns att Göran Palm i ”Tack, modernismen för den tid som varit” anklagade den modernistiska poesin för att ha skapat en typ av frivers som ingen vill läsa, men många vill skriva. Se på nätets poesisidor! Det tycker jag är utmärkt, nästan oavsett vilken kvalitet texterna sedan får.
Jag håller med Markus om decentralisering — och det tror jag också hänger samman med ”förnyelse”, gärna åt många håll samtidigt — jag vill se horder av småpoeter med idiosynkratiska projekt. Poesin har en styrka i sin nästan totala ekonomiska värdelöshet, tror jag, tralala.