Finns det något värre karaktärsdrag hos en författare än bildning? Frågan dyker upp mitt under min läsning av Pere Gimferrers Ett system av roterande speglar.
Självklart är min fråga konstigt ställd. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Finns det något värre karaktärsdrag hos en författare än bildning? Bildning är ju något positivt, tror jag. Jag har ingen själv, men jag antar att bildning för det mesta för något gott med sig. Men… Det finns en del författare, och framför allt poeter, som är irriterande måna om att visa just hur otroligt bildade de är.
Det jag syftar på är den irriterande egenhet som vissa författare lägger till med, nämligen att citera på originalspråk, eller att spränga in text på ett språk som avsevärt bryter av mot språket i samlingen i övrigt. Det här är ett elitistiskt drag, snarare än ett stilistiskt. Det är otroligt exkluderande och vidrigt. Faktiskt. Jag vill kunna njuta av en samling utan att på förhand behöva studera spansk, fransk och grekisk litteratur, idéhistoria och språk.
Om det är dessa poeters avsikt att stänga dörren till en bredare massa så lyckas de väldigt bra. Jag har dock väldigt svårt att tro annat än att författare vill bli lästa, och då är det något som är i grunden fel när man stänger dörren till läsaren. Nu tänker ni att jag ju inte behöver läsa dessa författares verk, att jag bara kan slå ihop boken och låta den vara.
Ni har rätt.
Men ni har samtidigt väldigt fel.
Ni misstar er om ni tror att detta bara sänker det enskilda verket i läsarens ögon, det skadar poesin i sin helhet. Poesin arbetar redan i motvind, och det är just sådana här drag av utestängande och exklusivitet som gör att gemene man har svårt att ta till sig poesin. Vi som envist hävdar poesins öppenhet och mottagande natur stångar oss blodiga mot den vägg av motstånd som poeterna själva upprätthåller. Själva bildningen, som ju skulle vara något gott kan lätt visa sig vara en författares värsta fiende, eftersom hon lätt glömmer läsaren som kanske har en annan utgångspunkt, en annan bakgrund.
Extra info:
Förlag: Aura Latina
År: 2006
Antal sidor: 80
ISBN: 9197340294
Jag säger bara: WORD! Håller med till fullo. Däremot tycker jag att engelska är helt okej, eller enstaka utländska ord om de inte gör det omöjligt att förstå helheten. Men annars känns det galet exkluderande och onödigt – tror de på allvar att jag bryr mig så mycket om JUST den dikten av alla miljoner, att jag orkar slå upp den tyska meningen? I don’t think so…
Jessica, @ordochingavisor, absolut, engelska är oftast ok. Det måste ju ändå räknas som ett lingua franca, och visst kan även andra språk i en mängd och med en placering som känns befogad vara ok.