Dagens version av mikropoesi.se är produkten av ett impulsköp. Min dröm om domänen mikropoesi.se var att sidan skulle växa till en samlingsplats för poesi skapad inom ramarna för mikrobloggar som ex. Twitter eller Bloggy. 140 tecken. Inte mer, ibland mindre.
Det jag inte räknat med var att jag någon tid senare skulle inse att jag inte tycker om när man begränsar poesin, när man stoppar den i en mall, kväver den. Poesin behöver utrymme, frihet.
Så lyder den officiella förklaringen.
I själva verket skiter jag fullständigt i vad någon gör i poesins namn, men tyvärr för er som gillar tanken på twitterlyrik så började jag känna att jag ville ha denna domän för mig själv. Jag vill helt enkelt inte dela med mig. Jag ville inte riskera att tappa kontrollen över den riktning jag hoppats att mikropoesi.se skulle röra sig i. Kalla mig självisk. Om någon vill göra det som jag aldrig gjorde så är säkert mikropoesi.com ledig.
Men, varför starta en ny litterär blogg? Man kan lista argument på argument in absurdum för att slå ner denna idé i skorna. Det finns väldigt många litterära bloggar idag, denna riskerar att bli en i mängden. Dessutom bloggar jag redan idag om litteratur i den kollektiva bloggen pocketblogg.se.
Jag har två skäl.
Jag saknar en renodlad poesiblogg inriktad på kritik. Det finns gott om bloggar där duktiga poeter publicerar sina verk, det här kommer inte vara en av dem, trots att jag också skriver lyrik.
Jag är helt enkelt inte så modig. Inte som dem. Min mentala byrålåda måste få svämma över rejält innan jag delar med mig. När jag skriver kritik är jag feg, åtminstone i relation till er som vågar låta andra ta del av de där texterna som betyder allra mest för er. De personliga texterna. De sinnesnära. De som rör ert eget medvetande.
(Det finns säkert kritiska lyrikbloggar, jag har kanske bara gått miste om dem. Tipsa mig gärna, om så är fallet.)
Det andra skälet är att det släpps alldeles för lite lyrik i pocket. Jag älskar poesin, och vill också skriva om ex. Johannes Anyurus Städerna inuti Hall. Direkt. Jag vill inte behöva vänta, för att ibland inse att väntan varit förgäves, att en viss samling inte kommer i pocketformat. Med romaner spelar det ju faktiskt ingen roll. De behöver sällan läsas just nu, som jag upplever att lyriken ofta kräver. Jag har ju ingen tidning eller tidskrift i ryggen, vi amatörer har sällan det, så därför fick det bli en blogg istället. Jag kommer alltid hålla mig själv om ryggen, om ingen annan vill göra det.
Mikropoesi.se kommer innehålla mina små tankar om poesin. Det kan hända att bloggen kommer fyllas med fler röster. Om jag hittar några. Välkommen.
