Språk går före berättelse.

Poesi eller prosa? Varför har just jag en förkärlek för lyriken? Jag läser en hel del prosa, i form av romaner, noveller osv, men allra helst slår jag mig ner i soffan med en lyriksamling. Jag har försökt förstå varför, och har via några enstaka minnesfragment lyckats skapa mig en splittrad bild som en del av en första förklaring. Det finns några isolerade händelser i min barndom som kan hjälpa till att förklara lite av min språkfascination.

När jag var barn kände jag en stor kärlek till språket. Inte bokstäverna eller grammatiken, jag hade samma problem som de flesta andra att se skillnad mellan bokstäverna d och b, och jag kan definitivt inte redogöra för vad presens particip innebär ens idag. Jag intresserade mig för språkets principer och språkets användningsområden. Det fanns också en styrka, det kunde jag se trots min ringa ålder, i det outtalade, som fascinerade. Jag kunde dock inte då formulera mig på det vis jag kan idag, men känslan för denna kraft, denna slitning, mellan det sagda och det osagda fanns där. Att språket kunde låta så mycket i det tysta! Detta var en tidig insikt.

Läs mer

Månadens läsprojekt.

bländareHärmed startar en ny sektion i all sin enkelhet här på mikropoesi.se. Månadens läsprojekt. Det kan låta stort och tungt, men egentligen har jag bara maskerat ett enkelt lästips med ordet projekt, för att skapa en känsla av exklusiv delaktighet. Inför varje ny månad tänkte jag tipsa om en bok som ni gärna får söka upp och läsa själva. Det behöver inte vara en bok jag själv gillar, jag tror det kan hända spännande saker även med litteratur som man inte tycker om, bara att det händer hos någon annan. Vill ni sedan skriva något om boken, antingen på er egen blogg, eller i kommentarerna här, så är det självklart bra, men det är absolut inget måste. Det är själva läsningen som är viktig, som alltid.

Under november vill jag att ni ska läsa Anna Nordenhöks Bländare, utgiven av Norstedts.

Extra info:

Förlag: Norstedts
År: 2009
Antal sidor: 60
ISBN: 978913019512
Förlagets författarpresentation: http://www.norstedts.se/Forfattare/…
Förlagets bokpresentation: http://www.norstedts.se/bocker/…

Augustpriset till en poet i år?

Jag är väldigt glad att Johannes Anyurus Städerna inuti Hall blivit nominerad till årets Augustpris. Jag hoppas verkligen att den vinner.

Jag har inte läst hela än, så rent innehållsmässigt kan jag kanske inte bedöma dess chanser, men poesin behöver verkligen denna exponeringsyta.

Extra info:

Läs mer om de nominerade.

Hur för vi poesin framåt?

Jag ställde en frågaTwitter: ”Hur för vi poesin framåt, och är det nödvändigt?”

Jag fick ett par svar, som visar att jag inte är ensam om att tänka i dessa banor. Jag hoppas att det är nödvändigt att hitta tillbaka till en mer folklig förankring. Men jag är inte säker. Jag är absolut inte för en total återgång till Heidenstamska dagars poesi bara för att hitta tillbaka till folkligheten, utan tycker personligen mest om nyare, mer samtida förankrad lyrik. Men, jag älskar mångfald, alla särarters givna plats på samma yta, att kunna hålla dörrarna öppna för en bred läsning även inom ett så smalt fält som poesi, och välkomnar därför en koexistens mellan å ena sidan traditionsenlig, och å andra sidan mer banbrytande språkkonst. Särskilt om det medför en folklig breddning av poesins kontaktytor mot världen.

Läs mer

Om förståelse och känsla, del 2.

Detta, att skriva om känslan är ett försök att förstå den.

Detta, att skriva om förståelsen är ett försök att bryta ner den till en känsla.

Om förståelse och känsla, del 1.

Jag har funderat lite på det här med förhållandet, sambandet, mellan förståelsen och känslan i läsningen, och kommit fram till att en stor del av förståelsen för poesin ligger i just känslan. Förhållandet mellan förståelse och känsla skiljer sig åt på några väsentliga plan mellan poesin och prosan. Poesin kan, ibland, kräva att få stå över läsförståelsen. Den är inte förmer, inte finare, bara annorlunda i jämförelse med prosan. Detta är också poesins problem: motståndskraften, friktionen mellan det förväntade mötet, och det upplevda.

Som van läsare av prosa riskerar man att ta sig an poesin på ”fel” sätt. Man har en invand infallsvinkel, en placering, som vanligtvis känns bekväm, men som i kontakt med poesin får läsaren att känna sig malplacerad.

(Kanske kan skillnaden beskrivas enligt följande: utan förståelse för prosan, ingen känsla. Utan känsla för poesin, ingen förståelse.)

Om konsten att vara amatör.

Arina skriver om det där med att vara bokbloggare, att vara amatör. Om att bli anklagad för att förstöra för de ”riktiga” medierna, att bli beskylld för att skapa ett ogenomträngligt brus. Att läsaren inte lyckas hitta fram. Att vara bara en ”bokbloggare”. Att man bloggar om böcker, inte litteratur osv.

(Jag förstår henne. / Jag förstår henne inte.)

Dessa beskyllningar existerar, men bara för att vi bokbloggare (helt plötsligt ett gräsligt epitet) ofta är amatörer, bara för att vi är våra egna, så betyder ju inte det att vi inte har något ansvar för det vi skriver och publicerar. Eller? Jag menar så klart att ansvaret hos oss inte ligger i vad vi inte behöver göra, utan i vad vi vill göra. Det ska ju vara roligt att vara glad amatör.

Läs mer

Det här är inte ett manifest.

Finns det något värre karaktärsdrag hos en författare än bildning? Frågan dyker upp mitt under min läsning av Pere Gimferrers Ett system av roterande speglar.

Självklart är min fråga konstigt ställd. Jag ska försöka förklara hur jag menar. Finns det något värre karaktärsdrag hos en författare än bildning? Bildning är ju något positivt, tror jag. Jag har ingen själv, men jag antar att bildning för det mesta för något gott med sig. Men… Det finns en del författare, och framför allt poeter, som är irriterande måna om att visa just hur otroligt bildade de är.

Det jag syftar på är den irriterande egenhet som vissa författare lägger till med, nämligen att citera på originalspråk, eller att spränga in text på ett språk som avsevärt bryter av mot språket i samlingen i övrigt. Det här är ett elitistiskt drag, snarare än ett stilistiskt. Det är otroligt exkluderande och vidrigt. Faktiskt. Jag vill kunna njuta av en samling utan att på förhand behöva studera spansk, fransk och grekisk litteratur, idéhistoria och språk.

Läs mer

Läs mer poesi – bli en bättre människa.

Bloggaren Jessica (ord och inga visor) uppmanar alla att läsa mer poesi, och levererar också ett förhållningssätt till poesin som går ut på att inte krångla till det, att inte fastna i analyser. Jag vet inte om jag håller med henne till fullo, personligen söker jag alltid en förståelse i det jag läser, men det är ändå en intressant ståndpunkt. Samtidigt köper jag helt ett förhållningssätt som går ut på att den första kontakten med poesin måste vara direkt, att poesin måste nå läsaren utan någon större ansträngning från mottagaren. Poesin arbetar i motvind på det viset, ger man sig in i en roman så förväntar man sig att få arbeta på ett helt annat sätt, men när man väl kommit över den första tröskeln till poesin är det lätt att fastna.

”Det här är en utmaning. Vi ska läsa mer poesi! Själv kommer jag försöka läsa en poesisamling i månaden. Det är upp till var och en hur mycket eller lite. Men fram för mer poesi i bokbloggosfären. Vilka är på? Länka gärna i kommentarsfältet så jag inte missar era poesirapporter i framtiden. Och sprid ordet!”

Jag önskar också att fler personer läser mer poesi, att fler lär sig läsa poesi, så självklart sprider jag ordet.

Herta Müller får Nobelpriset i litteratur.

Äntligen! Eller?

Redaktionen på  SVTs Babel uppger att de jublar, att de länge tjatat om att Müller ska ha Nobelpriset. Själv är jag lite besviken. Hon var med bland förhandsfavoriterna, men jag önskade ju en poet. Jag vill ha ett skäl att läsa ex. Sylvia Plath.

Müller är säkert spännande och intressant (i brist på andra ord), men ingen av de beskrivningar jag nu läst om hennes författarskap har lockat mig till någon läsning. Tyvärr.

Copyright © mikropoesi.se

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress